När och vem skapar engagemang?

Nu är jag irriterad. På riktigt! Läste i tidningen om tjejen som blev arbetslös, gick till arbetsförmedlingen, skrev in sig, gick ut och sökte jobb och hittade ett företag som ville ta emot henne på en sk. praktikplats, men handläggaren kan inte ge henne det för hon är under 25 år och dessutom inte varit inskriven på arbetsförmedlingen i ÖVER 90 dagar!

Jag förstår principen att vi ska hjälpa de som inte klarar att hitta något själva, men varför i hela friden ska vi inte hjälpa de som behöver hjälp? I detta fall blev alternativa kostnaden att tjejen, som dessutom har tre barn att försörja, fick gå till socialen! Helt galet i min värld!

Här handlar det ju om att vi behöver ett flexibelt system, där handläggaren får möjligheten att lösa situationer så i slipper få människor till socialbidragen. Eller?!

Tjejen i detta fall hade blivit utolvad, om hon skötte sig, arbete efter praktiktjänsten. Jobbet gick förlorat och samhället får en ny familj att försörja och tjejens självförtroende naggas. 1-0 till samhället.

Är det rätt att hålla på reglerna till 100% eller ska handläggare, oavsett myndighet, våga vara lite mer engagerad och se vad som händer med människan de har framför sig om det skapas en bra förutsättningar för individen? Eller är det så himla viktig att hålla på ALLA regler bara för reglens skull?

Visst hade det varit skönt med en svart/vit värld - men är det det du söker? Det är väl nyanserna som gör världen härlig? Jag tycker det. Jag anser att vi behöver våga vara flexibla och vi som tar emot svaren behöver förstå att alla förutsättningar är olika. Livet är inte svart eller vitt , varken för mig som människa eller som myndighet. Och ingen har samma förutsättningar i olika siutationer. Till och med samma människa kan ha olika behov beroende på om de är egenföretagare, förälder, idelellt aktiv eller vilken keps som är på för stunden, så finns olika behov till och med för samma männska.

Så säg, är inte livet bra häftigt?