En vanlig lördag

Idag har jag haft en sån där go dag, du vet när allt bara flyter på och du bara njuter av allt som händer och sker. Solen lyste, tvättade bilen med min goa son, åt en härlig frukost med styvdottern och städade huset med alla tre barnen runt omkring. Var på stan och mysade med en väninna, målade naglarna på Kicks Tornby och tog en fika med mig själv och en god tidning. Åt middag hos några goda vänner. Tittade på Körslaget och diskuterade skolmaten. Skulle åka hem för att packa inför Italienresan, då hände det.

Jag och min son sa hej då till våra vänner och går sjungandes och dansandes mot vår bil. Jag sätter nyckeln i låset och vips åker rutorna ner och nyckeln sitter fast i dörren. Jag får sonen att springa tillbaks till våra vänner. Själv står jag och försöker lirka ur nyckeln, livrädd för att den ska gå av.

Min vän, som är en otroligt händig man, kommer och försöker lirka ur nyckeln han också. Inget händer. Jag provar att ringa till Jourhavande låssmed. Han vill att jag betalar 3000 kronor kontant, men han tar inte hand om bilar på jouren. Jag blir så där gått tjurig, exakt som en tioåring kan bli bara för att det inte blir som man själv vill.

Jag ringer nu till Assistansservice. Han börjar fråga massa saker. Jag svarar. Min plan var att de kunde köra till mina vänner garage så kunde låssmeden ta hand om låset på dagtid. Assistanskårens killar, som förövrigt kom från Norrköping, hade inte alls någon lust att köra min bil till något garage. När de kommer till min bil sätter de igång att lirka. Jag blir nervös att de ska bryta av nyckeln. Jag skulle inte oroa mig sa dom. Jag gjorde det ändå.

Strax efter får ena killen ut nyckeln ur låset. Jag blir urglad, så där glad att jag kramar honom i rena farten. Han blev glad.

När jag frågar hur jag ska göar rätt för mig frågar han om jag har kontanter? Nä sa jag, synd sa killen från Norrköping, annars hade du kunnat trolla undan 400 kronor. Undra hur han tänkte där?! Jag berättade att jag vill bli politiker. Nu skrattade båda två och hoppade in i sin bergningsbil. Jag fattade ingenting.

Nu sitter jag i min fotölj och försöker smälta dagen. Mycket hände och Anders är i ett soligt Italien. Jag åker dit på måndag. Ska bli riktigt trevlig att få lite sol i ansiktet. Rom är en stad för sig, jag bara älskar den. Men fram tills dess ska jag fundera på varför killarna från Assistanskåren skrattade....

KRAM Å KARMA

Rebecka

En enkel lösning

Skulle möta en väninna för att äta en thailunch. Det var sådär gott kyligt, men solen lös varm. Gick igenom parken vid kyrkan och ser en kvinna med en tonårstjej gå lite framför mig. När kyrkogången tar slut, är det som en trottoarkant ner mot nästa nivå av gången. Denna gång syntes inte för alla löv som trillat ner från träden.

Tonårstjejen snubblar ner för kanten och ramlar exakt så där fult som du aldrig vill trilla och absolut inte i officiella samanhang. Hon får ont. Kvinnan som gick jämte henne hjälper henne upp. Jag springer fram för att se vad jag kan göra, liksom kolla hur det gick. Det enda hon svara mig är att det gick bra och att hon inte såg kanten. Jag förstod henne.

Jag lyfter luren och ringer till Linköpings kommuns växel. Blir kopplad till "miljö" och får vänta i exakt 8 minuter innan jag blir framkopplad. Åtta minuter är lång tid när du väntar i en telefonkö. Väl framme hos en otroligt snäll och trevlig kommuntjej berättar jag om löven och hur kanten inte syntes och tjejen som ramlade och att någon borde kratta eller blåsa bort dem. Hon höll givetvis med och skulle skicka dit någon som hade den arbetsuppgiften.

Där och då kände jag att det hade varit mycket enklare om jag bara kunde messat in mitt problem och sen hade någon läst messet och antingen ringt upp för att få ett förtydligande eller löst problemet. Nästa gång hade jag kanske sett en trasig lampa
längsmed cykelvägen och messat in problemet. Det hade varit enklare på något vis att hjälpa kommunen. Ni vet när vi sitter och kör bil och ser att ett gräs vuxit sig för högt. Tänk att där och då bara slänga ett mess. En enkel lösning med många härliga konsekvenser. Jag ska nog skicka in ett medborgarförslag. Men först ska jag ta bort kvällsmaten från köksbordet och ställa in disken i maskinen. Sen ska jag utforska just medborgarförslag...

Kram o Karma

Rebecka

Idrott, skolmat och bara lilla jag...

Attans vad svårt det var att komma in i att blogga varje dag. Jag trodde att det var enkelt, men det närrå, så är det inte. Varför frågar jag mig själv ideligen. Jag ger mig själv härliga små bortförklaringar hela tiden. Min man, Anders, blev trött på att höra mitt gnäll om att datorn var seg, datorn är tung och besvärlig att ta med och ja, senast gnällde jag om att knapparna trillar av. Igår kom han hem med en ny, fin, liten och snabb dator. Nu ska vi se om jag blir bättre på att blogga. För jag vill, frågan är hur mycket jag vill. Nu är det bara upp till mig, igen.

Idag har jag varit och lyssnat på en idrottsföreining. De var görarga på sin situation. Deras förening äger ett AB för att kunna dra momsen och få bättre ekonomi, och de har fått en marknadsmässig hyra vilket gör att de måste ta jättehöga avgifter för sina idrottsaktiviteter vilket påverkar föreningslivet. Hänger du med? Jaha, du undrar vem som äger lokalerna? Ja, det är Linköpings kommunala bolag, LKF.

Skolmaten, den måste vi göra något åt! "Rebecka, det är ingen ny fråga det här med skolmat, det har varit en het potatis i många år" Då undrar jag, varför har ingen gjort något åt det då?!??!

Om jag skriver lite varje dag istället för mycket varje gång, då kanske jag skriver mer frekvent? Jag provar den teorin så får vi se var vi hamnar.
Nu ska jag kolla på det där programmet "Roast på Berns"

Kram o Karma

Rebecka

Vågar Linköping gå från ord till handling?

Bussen. Jag tänker kollektivtrafik. Jag tänker Linköping. Jag tänker, vad fel vi gör! När en stad säger att de vill växa märks det många gånger först i ord och därefter i handling. Många puckar sker parallellt och ibland händer lite här och lite där. Men när vi talar om Linköping, en stad jag lär mig älska mer och mer för varje dag, så blir jag förvånad över att vi inte vågar gasa i denna uppförbacke vi står i. Ekonomi, socialekonomin, invånaren och miljön skulle vara vinnare. Nu ska vi se om jag kan få ihop mina tankar att bli ord så du förstår.

Kollektivnämnde gör säkert massa rätt, det har bara inte nått mig än. Men fram tills jag förstår helheten vill jag prata om kollektivtrafiken i Linköping.
Rent logiskt borde det vara så att man ska dra in en busstur om det är för få som nyttjar bussturen, men tyvärr visar forkningen på andra resultat.
Forskning visar att om man vill öka antalet resenärer med en linje ska man uttöka antalet avgångar. Det kan låta motsägelsefullt att sätta in fler bussar där ingen åker men det ger fler passagerare per tur än med färre avgångar. Låt mig få bli ditt exempel tills du hittar ett eget.

Eftersom jag vet att bussen inte går så fasasfullt ofta i det område jag bor, planerar jag sällan, för att nästan säga aldrig, mitt liv efter bussen. Även om jag skulle vilja det. Men när jag bott i andra städer och jag vet att bussen kommer med 5-10 minuters mellanrum - ja då, blir bussen ett naturligt val.
Tänk efter och smaka lite på det hela. Givetvis skulle det bli så!

Idag fungerar det som så att jag inte låter något av våra barn stå i 20 minuter och vänta på en buss som sen tar ytterligare 45 minuter för att ta sig till andra sidan stan. Då kör jag själv. Men om jag vet att bussen går regelbundet - japp, då är det bara att ta bussen.

Här måste kollektivtrafiknämnden tänka om och göra om. Det går att kombinera mer bussturer! Vår stad påstår sig vilja växa och då MÅSTE kollektivtrafiken hänga med så vi kan sluta använda bilen i vår vackra stad.

Men, nu sitter inte jag i kollektivnämnden...så fram tills bussarna går mer ofta så måste vi som vill åka kommunalt tjata om att det ska fungera i en familjs vardag. Och låt mig poängtera, inte utifrån singeln, paret utan barn, inte pensionären, utan från familjen och ifrån människan.

Kan inte kollektivnämnden prova i två år för att se om forskningen stämmer i något område? Vågar Linköping gå från ord till handling och bli den lite större stad vi så gärna vill?

Innan vi slutar för idag så ska jag passa på att säga GRATTIS i EFTERSKOTT till mig själv. Bara för att du ska förstå varför jag varit borta ett tag. Nästan två veckor. Men dessa två veckor har verkligen varit fyllda med politik, tankar, möten och massa kärlek till de som jag möter. Det kommer hända massor med min blogg och en hemsida ska upp och jag har fått ett politiker namn! Men det tar vi och berättar om när det är dags. Annars har jag varit på golfsemseter, varit på Liseberg med yngsta sonen och min underbara man. Haft min syster med döttrar på besök och hunnit med en hemtenta. Var i Stockholm igår och träffade en man jag gillar mycket. Skulle snart våga kalla honom vän, nä jag tänker här och nu säga att han är en gammal vän. Det känns helt rätt. Han gav mig massor av inspiration. Hunnit med vallistan till riksdag och kommun, men jag fattar inte nått så jag berättar var jag hamnar senare när det är mer bestämt liksom...

Nä, nu ska jag ta hand om min sjuka son. Tror jag kryper ner i sängen jämte honom och somnar själv.

Var rädd om dig

Rebecka