Ansvar, vem lär ut ansvar?

Jag har länge, ända sedan barnsben funderat över ansvar. Ansvar är ett stort begrepp och mycket kan kopplas på gällande innebörden.
När jag var liten på riktigt, undrade jag ofta när JAG skulle få bestämma, ta ansvar över vad som hände i mitt liv. Med två äldre syskon i familjen blev mina åsikter oftast bortprioriterade. Det var oftast mina syskon som hade "ansvar" över mig och då innebar detta att det var de som bestämde.
När jag kom in i skolans värld var det givet att det var lärarna som bestämde, punkt. I nian gjorde jag revolt och skapade både demostrationer och strejker. Då insåg jag att ansvar över mig hade jag själv. Jätteläskigt! Det hade ingen sagt något om - i alla fall inte på något prov i skolan. Ingen hemskickad info i brevlådan heller för den delen. Brrr....där stod jag 16 år och insåg att mitt öde låg i mina egna händer.

Att fortsätta skolan efter nian lockade mig inte. Det fanns ju en hel värld som väntade på mig och mina idéer. Jag fick jobb på en av stans (Varbergs) häftigaste krogar. Och så jag jobbade! Men än en gång...vem hade ansvar? Inte var det den näbbiga lilla 16-åringen. Nä, nu hade jag allierat mig med 20-åringar och uppåt. De visste ju allt om livet! Jag lyssnade och lärde.

Efter fyra år ville jag läsa, det gjorde jag. Jag tog tillbaka min makt och skapade en tidning på det Komvux jag läste på. Väldigt feministisk! Helt underbart att få vara "arg" på alla dessa människor som struntade i att lyssna neråt, så att säga. Tidningen gjorde ingen succé, men jag njöt av allt ansvar och den kontroll det innebar. Samtidigt var jag livrädd, tänk så blev det fel?!

Då kom Bengt in i mitt liv. Detta var i början av det goda 90-talet. Bengt var kanske 40 år och såg det lilla fröt i mig. Bengt uppmuntrade mig att fortsätta söka och frågasätta. Han bekräftade även att det blir fel, men att jag inte skulle låta det få ta över sökandet, "då stannar du, sa Bengt och då kan du bli bitter"

"Bitter" det ville jag verkligen inte bli! Jag har aldrig stannat! Jag har stannat upp och reflekterat, funderat på vad som är viktigt för mig och de runt mig, men aldrig stannat.

Men tänk alla som inte har en Bengt. Bengt var en del av mitt liv fram till slutet av 90-talet. Han lärde mig mycket och det gör han än, fast han inte är en del av det fysiska livet.

Var hamnar jag och politiken i detta resonemang? Var hamnar du? Vad för ansvar har du mot mig? Och vad betyder ansvar för dig? Är det ansvar att blogga till exempel eller är det ett "brus i media"? Vem har mest ansvar i samhället?

Jag skulle vilja att vi som individer fick tillbaka engagemanget som en gång fanns i Sverige. Men vi verkar vara så förbannat nöjda och bekväma. Finns det inget mer att kämpa för, förutom för att få mer pengar i plånboken? Mer pengar i plånboken så jag kan köpa en bil till, en jetski, spela golf, låta min son syssla med fyra idrotter, nya utemöbler varje år, nytt nytt nytt, köpa, köpa, köpa. Jag hör inget annat än att köp, köp, köp.

Vad är nästa steg nu när "folkhemmet" är byggt och klart? Är det nu det bara återstår "gnäll" för den stora massan eller är det dags att presentera ett nytt engamangshöjade projekt från politker håll?

//Rebecka