Att partierna i Alliansen har ett ansvar över sin egen politik är för mig en självklarhet. Att gnälla över de som gör sin hemläxa bättre är för mig helt galet. Om du är med i ett parti och du tycker att någon gör något bättre och du känner en uns av avund - gå då hem, fundera på din egna vision och dina egna mål, gör läxan och sen gå ut och gör det ännu bättre än den du missunade framgång.
Jag har en vision och ett mål för mitt Folkparit. Jag har en vision och ett mål med Alliansen och jag har en vision och ett mål för mig själv. Det sköna är att allt går hand i hand, tillsammans men ändå parallellt. Mitt Folkparti, min Allians och jag själv - vi är ett team som arbetar mot samma mål- och visionsbild.
Alliansen är ett troligt viktigt redskap för varje parti som är med. Det handlar enbart om att använda redskapet på rätt sätt. Och det har varje kommun världens möjligheter till. Varje parti borde ha skyldighet att marknadsföra Alliansen i sin kommun.
Det finns flera fördelar. Ungefär som att säga att jag ska ringa kommunen kan jag säga; jag ringer Alliansen - och vips så kan kommuninvånaren få ett svar oavsett vad den som svarar har för partitillhörighet. En person som kan förtydliga!
Parallellt med Alliansens marknadsföring bör kalendern för varje parti ligga. Det ska inte krocka, det sammarbetet ska förstärka, förtydliga och förbättra.
Jag är Folkpartist och jag är för Alliansen! Se till att vi i valkampanjen kan dra fördelar av detta samarbete även i Linköping.
//Rebecka
torsdag 30 april 2009
TEAMSPIRIT
..och vi undrar varför inte människor vill delta i idella verksamheter....
Igår var jag på medlemsmöte. 3 timmar senare och 7 punkter ink. val av ordförande och sekreterare. PHU! Det är alltid lika roligt att träffa människorna, där får jag mycket kraft och energi. Mina medelmsvänner är underbara och lägger så otroligt mycket energi och kraft på att rörelsen ska fungera. Och den fungerar, mycket väl...Men, det går att göra oss mer effektiva. Om vi arbetar mer med remisser och tydligare deadlines. Idell rörelse bör ta tid - säger en del, den andra sidan vill att det ska gå fort, så rättar vi till sen. Jag står någonstans mitt emellan. Arbeta med framförhållning, remisser och tillit. Så kommer vi att komma framåt och vi blir samtidigt tydligare! Oavsett idrott eller verksamhet så krävs det att ledaren/styrelsen är TYDLIG och markerar vem som gör vad och när det ska vara klart. Men vi vågar många gånger inte fråga, utan löser uppgiften själv. Ensam är inte stark och de klubbar och föreningar som kommer på det och som gör sin hemläxa bäst -de överlever och vinner! TEAMSPIRIT!
Men men, var sak har sin tid och som min gamla mormor sa: tålamod är en dygd...
Nu ska jag ut i Hackefors härliga skidspår och njuta av att min kropp fungerar och att solen lyser !
//Rebecka
Igår var jag på medlemsmöte. 3 timmar senare och 7 punkter ink. val av ordförande och sekreterare. PHU! Det är alltid lika roligt att träffa människorna, där får jag mycket kraft och energi. Mina medelmsvänner är underbara och lägger så otroligt mycket energi och kraft på att rörelsen ska fungera. Och den fungerar, mycket väl...Men, det går att göra oss mer effektiva. Om vi arbetar mer med remisser och tydligare deadlines. Idell rörelse bör ta tid - säger en del, den andra sidan vill att det ska gå fort, så rättar vi till sen. Jag står någonstans mitt emellan. Arbeta med framförhållning, remisser och tillit. Så kommer vi att komma framåt och vi blir samtidigt tydligare! Oavsett idrott eller verksamhet så krävs det att ledaren/styrelsen är TYDLIG och markerar vem som gör vad och när det ska vara klart. Men vi vågar många gånger inte fråga, utan löser uppgiften själv. Ensam är inte stark och de klubbar och föreningar som kommer på det och som gör sin hemläxa bäst -de överlever och vinner! TEAMSPIRIT!
Men men, var sak har sin tid och som min gamla mormor sa: tålamod är en dygd...
Nu ska jag ut i Hackefors härliga skidspår och njuta av att min kropp fungerar och att solen lyser !
//Rebecka
tisdag 28 april 2009
Process och tåltmod
Onsdag förmiddag och solen lyser för fullt. Utanför mitt fönster står en man i skogskanten och hugger ved. Själv går jag omkring med en massa tankar i huvudet och en stor känsla i magen. Känner mig inlåst och ändå så himlans fri. Förstår du hur jag menar? Du vet när det är så mycket som vill ut, så många tankar som vill förverkligas, så mycket energi som bara bör få utlopp innan jag blir tokig. Jag känner frustration, glädje, iver, längtan och jag känner mig nyfiken på idag, allt i ett och samma paket. Tålamod är en dygd, sa alltid min kloka mormor. Jag övar, mormor, jag övar på dygd och tålamod...
På tal om mormor. Mormor är död nu, men hon har lämnat minnen. Ja, både hon och min morfar. De var riktiga socialdemokrater. Ni vet, de som var med och byggde välfärd och folkhem. De hade en vision, en dröm och sen hände det något med socialdemokratin. Mormor dog besviken på sina sossar. Mormor och morfar hade arbetat ihop en summa pengar, de hade de ekonomiskt bra. Men de jagade aldrig kapitalet. Det var mormor stolt över. Mycket stolt. De hade en hus utanför Borås. Jättefint hus, det hade de byggt själva. Det var morfar stolt över.
Men vad hände på vägen med samhället?! Samhället som i oss människor? Är det verkligen så att mycket vill ha mer? Eller är det så att vi behöver hitta en ny vision, ett nytt mål, en ny dröm om vart vi är påväg? Jaga pengar är okej, om vi jagar för att vara självförsörjande, men att jaga för jaktens skull och i tron om att det är kapital och dess varor som gör oss nöjda - då behöver vi låta kapten för skutan byta karta.
Jag gillar pengar, men vem ger dig champagne i graven? Nu vill jag inte att du tänker, "jaha vi ska bli flummiga allihop" Det säger jag inte. Jag säger att vi behöver vara mer oss själva! Vattna våran tomt och allt som växer däri. Och ibland kanske vi ska hjälpa grannen i deras trädgård med att rensa ogräs eller lyssna på planer om planteringar. Fattar ni metaforen?
Det jag vill säga är att det handlar om attityd och inställning till olika saker i livet. Jag vill att politiker sätter fart på moral och etikdebatten. Det är dags att vi börjar fatta att "ensam inte är stark" och att "gräset är grönast där du vattnar"
Jag vill lämna dig idag med att säga: "om alla bara tar och tar - då får ingen, men om alla bara ger och ger - då får alla"
//Rebecka
På tal om mormor. Mormor är död nu, men hon har lämnat minnen. Ja, både hon och min morfar. De var riktiga socialdemokrater. Ni vet, de som var med och byggde välfärd och folkhem. De hade en vision, en dröm och sen hände det något med socialdemokratin. Mormor dog besviken på sina sossar. Mormor och morfar hade arbetat ihop en summa pengar, de hade de ekonomiskt bra. Men de jagade aldrig kapitalet. Det var mormor stolt över. Mycket stolt. De hade en hus utanför Borås. Jättefint hus, det hade de byggt själva. Det var morfar stolt över.
Men vad hände på vägen med samhället?! Samhället som i oss människor? Är det verkligen så att mycket vill ha mer? Eller är det så att vi behöver hitta en ny vision, ett nytt mål, en ny dröm om vart vi är påväg? Jaga pengar är okej, om vi jagar för att vara självförsörjande, men att jaga för jaktens skull och i tron om att det är kapital och dess varor som gör oss nöjda - då behöver vi låta kapten för skutan byta karta.
Jag gillar pengar, men vem ger dig champagne i graven? Nu vill jag inte att du tänker, "jaha vi ska bli flummiga allihop" Det säger jag inte. Jag säger att vi behöver vara mer oss själva! Vattna våran tomt och allt som växer däri. Och ibland kanske vi ska hjälpa grannen i deras trädgård med att rensa ogräs eller lyssna på planer om planteringar. Fattar ni metaforen?
Det jag vill säga är att det handlar om attityd och inställning till olika saker i livet. Jag vill att politiker sätter fart på moral och etikdebatten. Det är dags att vi börjar fatta att "ensam inte är stark" och att "gräset är grönast där du vattnar"
Jag vill lämna dig idag med att säga: "om alla bara tar och tar - då får ingen, men om alla bara ger och ger - då får alla"
//Rebecka
måndag 27 april 2009
Får jag byta sås?
Du sitter på en restaurang. Du ser att det finns oxfilé med en grönpepparsås på menyn. Lite längre ner ser du att det finns en kycklingfilé med härlig balsamicosås. Du frågar servitören om du kan få oxfilén med balsamicosås istället för grönpepparsås. Svaret blir, nej - så går inte att göra, vi har gjort så här för att det ska vara så här. Irriterad, men mätt på oxfilé och grönpepparsås går du därifrån.
För mig är detta ett helt absutrt, men ändå är det en verklighet. Det finns restauranger än idag som inte vill förändra sina satta menyer. På 90-talet var det ännu vanligare. För att inte tala om de som inte vågade fråga om annan sås, mer sås eller mer potatis. Idag vet vi bättre som restauranggäster. Vi vågar ta för oss och personalen ser att de måste vara flexibla i bemötandet och benägna att säga ja.
Vad har detta med politik att göra? Jo, själva attityden i denna anekdot. Jag menar att det är dags att myndigheterna, förlåt människorna på myndigheterna börjar ta eget ansvar. Att de ser problemet som ska lösas och inte enbart regeln som ska följas. Det är otroligt socialdemokratiskt att allt ska vara indelat i "lådor" där ingen vågar ta ansvar utan är rädda för "storebror staten" Jag ser att det är det socialistiska skeppet som förstört för oss som människor att våga ta ansvar och skapa.
I allt vi gör finns en alternativkostnad. Tänk om. Tänk om när den lilla företagaren har "missat" att fylla i en blankett på rätt sätt - då kommer det genast en bot om 1000 kronor. Tänk om det fanns en människa på myndigheten som kunde ringa och fråga, "du vi ser att du fyllt i blanketten fel, vill du att vi ska visa dig hur du ska göra till nästa gång, för händer det igen måste vi skicka en bot"
Hur skulle relationen mellan just skattemyndighet och företagare se ut då? Givetvis säger inte jag att reglerna ska ruckas i tid och otid, men lite mer ansvar på människan som är myndighet skulle underlätta för de som vågar satsa på att driva företag.
Att vi ideligen "hör" om hur jobbigt det är att driva företag så är det inte konstigt att vi i Sverige är rädda för att skapa nya företag. En företagare/entrepenör är dagens dåtidens bonde, självförsörjande. De ska ha en eloge alla som vågar satsa på att vara självförsörjande.
Då ska inte myndigheter sätta socialistiska käppar i hjulet. Tvärtom ! Tänk om myndigheterna kunde uppmuntra, stimulera och hjälpa till med hejjar rop och dunkar i ryggen "bra jobbat tjejen" eller "bra jobbat tjejen, det blev lite fel här, men vi får se till att det inte händer igen"
Händer det igen, DÅ ska vi bli lite hårdare!
Nä, det socialistiska slagskeppet har fostrat för många myndighetsutövare och detta stjälper mer än det hjälper. Och jag tittar inte enbart på skattemyndigheten. Även arbetsförmedlingen behöver bli lite mer flexibel i sina lösningar. Och sjukhusen.
Vi behöver nu hjälpas åt att våga vara flexibla i att hitta lösningar för människan och personen som tar emot lösningen behöver också "lära sig" att alla har olika förutsättningar och då krävs olika lösningar.
Om du kan komma på någon myndighet som är flexibel så skulle jag bli görglad om du ville dela med dig. Den enda myndighet jag kan komma på som är flexibel är väl SMHI...
//Rebecka
För mig är detta ett helt absutrt, men ändå är det en verklighet. Det finns restauranger än idag som inte vill förändra sina satta menyer. På 90-talet var det ännu vanligare. För att inte tala om de som inte vågade fråga om annan sås, mer sås eller mer potatis. Idag vet vi bättre som restauranggäster. Vi vågar ta för oss och personalen ser att de måste vara flexibla i bemötandet och benägna att säga ja.
Vad har detta med politik att göra? Jo, själva attityden i denna anekdot. Jag menar att det är dags att myndigheterna, förlåt människorna på myndigheterna börjar ta eget ansvar. Att de ser problemet som ska lösas och inte enbart regeln som ska följas. Det är otroligt socialdemokratiskt att allt ska vara indelat i "lådor" där ingen vågar ta ansvar utan är rädda för "storebror staten" Jag ser att det är det socialistiska skeppet som förstört för oss som människor att våga ta ansvar och skapa.
I allt vi gör finns en alternativkostnad. Tänk om. Tänk om när den lilla företagaren har "missat" att fylla i en blankett på rätt sätt - då kommer det genast en bot om 1000 kronor. Tänk om det fanns en människa på myndigheten som kunde ringa och fråga, "du vi ser att du fyllt i blanketten fel, vill du att vi ska visa dig hur du ska göra till nästa gång, för händer det igen måste vi skicka en bot"
Hur skulle relationen mellan just skattemyndighet och företagare se ut då? Givetvis säger inte jag att reglerna ska ruckas i tid och otid, men lite mer ansvar på människan som är myndighet skulle underlätta för de som vågar satsa på att driva företag.
Att vi ideligen "hör" om hur jobbigt det är att driva företag så är det inte konstigt att vi i Sverige är rädda för att skapa nya företag. En företagare/entrepenör är dagens dåtidens bonde, självförsörjande. De ska ha en eloge alla som vågar satsa på att vara självförsörjande.
Då ska inte myndigheter sätta socialistiska käppar i hjulet. Tvärtom ! Tänk om myndigheterna kunde uppmuntra, stimulera och hjälpa till med hejjar rop och dunkar i ryggen "bra jobbat tjejen" eller "bra jobbat tjejen, det blev lite fel här, men vi får se till att det inte händer igen"
Händer det igen, DÅ ska vi bli lite hårdare!
Nä, det socialistiska slagskeppet har fostrat för många myndighetsutövare och detta stjälper mer än det hjälper. Och jag tittar inte enbart på skattemyndigheten. Även arbetsförmedlingen behöver bli lite mer flexibel i sina lösningar. Och sjukhusen.
Vi behöver nu hjälpas åt att våga vara flexibla i att hitta lösningar för människan och personen som tar emot lösningen behöver också "lära sig" att alla har olika förutsättningar och då krävs olika lösningar.
Om du kan komma på någon myndighet som är flexibel så skulle jag bli görglad om du ville dela med dig. Den enda myndighet jag kan komma på som är flexibel är väl SMHI...
//Rebecka
När och vem skapar engagemang?
Nu är jag irriterad. På riktigt! Läste i tidningen om tjejen som blev arbetslös, gick till arbetsförmedlingen, skrev in sig, gick ut och sökte jobb och hittade ett företag som ville ta emot henne på en sk. praktikplats, men handläggaren kan inte ge henne det för hon är under 25 år och dessutom inte varit inskriven på arbetsförmedlingen i ÖVER 90 dagar!
Jag förstår principen att vi ska hjälpa de som inte klarar att hitta något själva, men varför i hela friden ska vi inte hjälpa de som behöver hjälp? I detta fall blev alternativa kostnaden att tjejen, som dessutom har tre barn att försörja, fick gå till socialen! Helt galet i min värld!
Här handlar det ju om att vi behöver ett flexibelt system, där handläggaren får möjligheten att lösa situationer så i slipper få människor till socialbidragen. Eller?!
Tjejen i detta fall hade blivit utolvad, om hon skötte sig, arbete efter praktiktjänsten. Jobbet gick förlorat och samhället får en ny familj att försörja och tjejens självförtroende naggas. 1-0 till samhället.
Är det rätt att hålla på reglerna till 100% eller ska handläggare, oavsett myndighet, våga vara lite mer engagerad och se vad som händer med människan de har framför sig om det skapas en bra förutsättningar för individen? Eller är det så himla viktig att hålla på ALLA regler bara för reglens skull?
Visst hade det varit skönt med en svart/vit värld - men är det det du söker? Det är väl nyanserna som gör världen härlig? Jag tycker det. Jag anser att vi behöver våga vara flexibla och vi som tar emot svaren behöver förstå att alla förutsättningar är olika. Livet är inte svart eller vitt , varken för mig som människa eller som myndighet. Och ingen har samma förutsättningar i olika siutationer. Till och med samma människa kan ha olika behov beroende på om de är egenföretagare, förälder, idelellt aktiv eller vilken keps som är på för stunden, så finns olika behov till och med för samma männska.
Så säg, är inte livet bra häftigt?
Jag förstår principen att vi ska hjälpa de som inte klarar att hitta något själva, men varför i hela friden ska vi inte hjälpa de som behöver hjälp? I detta fall blev alternativa kostnaden att tjejen, som dessutom har tre barn att försörja, fick gå till socialen! Helt galet i min värld!
Här handlar det ju om att vi behöver ett flexibelt system, där handläggaren får möjligheten att lösa situationer så i slipper få människor till socialbidragen. Eller?!
Tjejen i detta fall hade blivit utolvad, om hon skötte sig, arbete efter praktiktjänsten. Jobbet gick förlorat och samhället får en ny familj att försörja och tjejens självförtroende naggas. 1-0 till samhället.
Är det rätt att hålla på reglerna till 100% eller ska handläggare, oavsett myndighet, våga vara lite mer engagerad och se vad som händer med människan de har framför sig om det skapas en bra förutsättningar för individen? Eller är det så himla viktig att hålla på ALLA regler bara för reglens skull?
Visst hade det varit skönt med en svart/vit värld - men är det det du söker? Det är väl nyanserna som gör världen härlig? Jag tycker det. Jag anser att vi behöver våga vara flexibla och vi som tar emot svaren behöver förstå att alla förutsättningar är olika. Livet är inte svart eller vitt , varken för mig som människa eller som myndighet. Och ingen har samma förutsättningar i olika siutationer. Till och med samma människa kan ha olika behov beroende på om de är egenföretagare, förälder, idelellt aktiv eller vilken keps som är på för stunden, så finns olika behov till och med för samma männska.
Så säg, är inte livet bra häftigt?
lördag 25 april 2009
Sol, glädje, mässa och Allians
Idag är jag glad! Sådär glad man bara kan vara ibland. Vet du hur jag menar? Det spritter i mig och jag kan inte sluta le - helt härligt!
Varför?! Jo, idag har jag för första gången stått som Allians på en mässa och mött mängder med människor och bara pratat åsiktker! HELT HÄRLIGT och ALLDELES UNDERBART!
En kille som röstat på ett annat parti lovade att rösta på Folkpartiet nästa gång enkom efter en diskussion om företagande. Hans åsikt var att det fanns inget parti idag som vill lita på företagaren och om vi som Folkparti vågade (han påstod att vi inte skulle våga) föra vår politiska åsikt om företag skulle han byta parti. Idag röstade han på ett parti som säger i ord att de är för fri företagande, men att verkligheten inte var sådan. Mycket intressant tycker jag - och samtidigt föds en tanke i mitt söta lilla huvud. "Tänk om vi, vi som i Folkpartiet kunde göra så som Moderaterna gjorde i förra valet. Moderaterna blev nya arbetarpartiet då kan ju vi bli nya företagarpartiet"
Ser du framför dig hur vi Folkpartister värnar om skolan och den miljön, värnar om företagaren och värnar om social omsorg! Fattar du hur bra samhället skulle bli?!?!?!
Vad jag menar om värna? Jo, se till att de som är en del av de termerna, skola, företag och social omsorg, får de bästa spelreglerna och förutsättningarna att utvecklas där i sin verklighet. Är du med?
Sen är jag även glad i dag för jag har fått min första artikel publicerad i NU!!! Vilken känsla att få läsa sin egna text på detta sätt!! Nu väntar jag på kritiken, ingen skog utan ris och ros *ler*
Så, nu ska jag njuta, njuta, njuta och vänta in morgondagen. Då är det dags att möta mina härliga och nyfunna Alliansvänner på mässan igen!
Kram och Karma
//Rebecka
Varför?! Jo, idag har jag för första gången stått som Allians på en mässa och mött mängder med människor och bara pratat åsiktker! HELT HÄRLIGT och ALLDELES UNDERBART!
En kille som röstat på ett annat parti lovade att rösta på Folkpartiet nästa gång enkom efter en diskussion om företagande. Hans åsikt var att det fanns inget parti idag som vill lita på företagaren och om vi som Folkparti vågade (han påstod att vi inte skulle våga) föra vår politiska åsikt om företag skulle han byta parti. Idag röstade han på ett parti som säger i ord att de är för fri företagande, men att verkligheten inte var sådan. Mycket intressant tycker jag - och samtidigt föds en tanke i mitt söta lilla huvud. "Tänk om vi, vi som i Folkpartiet kunde göra så som Moderaterna gjorde i förra valet. Moderaterna blev nya arbetarpartiet då kan ju vi bli nya företagarpartiet"
Ser du framför dig hur vi Folkpartister värnar om skolan och den miljön, värnar om företagaren och värnar om social omsorg! Fattar du hur bra samhället skulle bli?!?!?!
Vad jag menar om värna? Jo, se till att de som är en del av de termerna, skola, företag och social omsorg, får de bästa spelreglerna och förutsättningarna att utvecklas där i sin verklighet. Är du med?
Sen är jag även glad i dag för jag har fått min första artikel publicerad i NU!!! Vilken känsla att få läsa sin egna text på detta sätt!! Nu väntar jag på kritiken, ingen skog utan ris och ros *ler*
Så, nu ska jag njuta, njuta, njuta och vänta in morgondagen. Då är det dags att möta mina härliga och nyfunna Alliansvänner på mässan igen!
Kram och Karma
//Rebecka
torsdag 23 april 2009
Ansvar, vem lär ut ansvar?
Jag har länge, ända sedan barnsben funderat över ansvar. Ansvar är ett stort begrepp och mycket kan kopplas på gällande innebörden.
När jag var liten på riktigt, undrade jag ofta när JAG skulle få bestämma, ta ansvar över vad som hände i mitt liv. Med två äldre syskon i familjen blev mina åsikter oftast bortprioriterade. Det var oftast mina syskon som hade "ansvar" över mig och då innebar detta att det var de som bestämde.
När jag kom in i skolans värld var det givet att det var lärarna som bestämde, punkt. I nian gjorde jag revolt och skapade både demostrationer och strejker. Då insåg jag att ansvar över mig hade jag själv. Jätteläskigt! Det hade ingen sagt något om - i alla fall inte på något prov i skolan. Ingen hemskickad info i brevlådan heller för den delen. Brrr....där stod jag 16 år och insåg att mitt öde låg i mina egna händer.
Att fortsätta skolan efter nian lockade mig inte. Det fanns ju en hel värld som väntade på mig och mina idéer. Jag fick jobb på en av stans (Varbergs) häftigaste krogar. Och så jag jobbade! Men än en gång...vem hade ansvar? Inte var det den näbbiga lilla 16-åringen. Nä, nu hade jag allierat mig med 20-åringar och uppåt. De visste ju allt om livet! Jag lyssnade och lärde.
Efter fyra år ville jag läsa, det gjorde jag. Jag tog tillbaka min makt och skapade en tidning på det Komvux jag läste på. Väldigt feministisk! Helt underbart att få vara "arg" på alla dessa människor som struntade i att lyssna neråt, så att säga. Tidningen gjorde ingen succé, men jag njöt av allt ansvar och den kontroll det innebar. Samtidigt var jag livrädd, tänk så blev det fel?!
Då kom Bengt in i mitt liv. Detta var i början av det goda 90-talet. Bengt var kanske 40 år och såg det lilla fröt i mig. Bengt uppmuntrade mig att fortsätta söka och frågasätta. Han bekräftade även att det blir fel, men att jag inte skulle låta det få ta över sökandet, "då stannar du, sa Bengt och då kan du bli bitter"
"Bitter" det ville jag verkligen inte bli! Jag har aldrig stannat! Jag har stannat upp och reflekterat, funderat på vad som är viktigt för mig och de runt mig, men aldrig stannat.
Men tänk alla som inte har en Bengt. Bengt var en del av mitt liv fram till slutet av 90-talet. Han lärde mig mycket och det gör han än, fast han inte är en del av det fysiska livet.
Var hamnar jag och politiken i detta resonemang? Var hamnar du? Vad för ansvar har du mot mig? Och vad betyder ansvar för dig? Är det ansvar att blogga till exempel eller är det ett "brus i media"? Vem har mest ansvar i samhället?
Jag skulle vilja att vi som individer fick tillbaka engagemanget som en gång fanns i Sverige. Men vi verkar vara så förbannat nöjda och bekväma. Finns det inget mer att kämpa för, förutom för att få mer pengar i plånboken? Mer pengar i plånboken så jag kan köpa en bil till, en jetski, spela golf, låta min son syssla med fyra idrotter, nya utemöbler varje år, nytt nytt nytt, köpa, köpa, köpa. Jag hör inget annat än att köp, köp, köp.
Vad är nästa steg nu när "folkhemmet" är byggt och klart? Är det nu det bara återstår "gnäll" för den stora massan eller är det dags att presentera ett nytt engamangshöjade projekt från politker håll?
//Rebecka
När jag var liten på riktigt, undrade jag ofta när JAG skulle få bestämma, ta ansvar över vad som hände i mitt liv. Med två äldre syskon i familjen blev mina åsikter oftast bortprioriterade. Det var oftast mina syskon som hade "ansvar" över mig och då innebar detta att det var de som bestämde.
När jag kom in i skolans värld var det givet att det var lärarna som bestämde, punkt. I nian gjorde jag revolt och skapade både demostrationer och strejker. Då insåg jag att ansvar över mig hade jag själv. Jätteläskigt! Det hade ingen sagt något om - i alla fall inte på något prov i skolan. Ingen hemskickad info i brevlådan heller för den delen. Brrr....där stod jag 16 år och insåg att mitt öde låg i mina egna händer.
Att fortsätta skolan efter nian lockade mig inte. Det fanns ju en hel värld som väntade på mig och mina idéer. Jag fick jobb på en av stans (Varbergs) häftigaste krogar. Och så jag jobbade! Men än en gång...vem hade ansvar? Inte var det den näbbiga lilla 16-åringen. Nä, nu hade jag allierat mig med 20-åringar och uppåt. De visste ju allt om livet! Jag lyssnade och lärde.
Efter fyra år ville jag läsa, det gjorde jag. Jag tog tillbaka min makt och skapade en tidning på det Komvux jag läste på. Väldigt feministisk! Helt underbart att få vara "arg" på alla dessa människor som struntade i att lyssna neråt, så att säga. Tidningen gjorde ingen succé, men jag njöt av allt ansvar och den kontroll det innebar. Samtidigt var jag livrädd, tänk så blev det fel?!
Då kom Bengt in i mitt liv. Detta var i början av det goda 90-talet. Bengt var kanske 40 år och såg det lilla fröt i mig. Bengt uppmuntrade mig att fortsätta söka och frågasätta. Han bekräftade även att det blir fel, men att jag inte skulle låta det få ta över sökandet, "då stannar du, sa Bengt och då kan du bli bitter"
"Bitter" det ville jag verkligen inte bli! Jag har aldrig stannat! Jag har stannat upp och reflekterat, funderat på vad som är viktigt för mig och de runt mig, men aldrig stannat.
Men tänk alla som inte har en Bengt. Bengt var en del av mitt liv fram till slutet av 90-talet. Han lärde mig mycket och det gör han än, fast han inte är en del av det fysiska livet.
Var hamnar jag och politiken i detta resonemang? Var hamnar du? Vad för ansvar har du mot mig? Och vad betyder ansvar för dig? Är det ansvar att blogga till exempel eller är det ett "brus i media"? Vem har mest ansvar i samhället?
Jag skulle vilja att vi som individer fick tillbaka engagemanget som en gång fanns i Sverige. Men vi verkar vara så förbannat nöjda och bekväma. Finns det inget mer att kämpa för, förutom för att få mer pengar i plånboken? Mer pengar i plånboken så jag kan köpa en bil till, en jetski, spela golf, låta min son syssla med fyra idrotter, nya utemöbler varje år, nytt nytt nytt, köpa, köpa, köpa. Jag hör inget annat än att köp, köp, köp.
Vad är nästa steg nu när "folkhemmet" är byggt och klart? Är det nu det bara återstår "gnäll" för den stora massan eller är det dags att presentera ett nytt engamangshöjade projekt från politker håll?
//Rebecka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)
Inlägg
