Endast Linköping håller sig utanför systemet i Östergötland

Ännu en dag går mot sitt slut och jag funderar på vad jag egentligen fått gjort. Dagen började med att hämta en partikollega och vän för att därefter åka till Linköpings universitet. Men vart tog dagen vägen efter det?

Jag åkte och tränade. Hårdare än vanligt då jag kände förbannad. Det tog en timma lite drygt. När jag sprang där på det där himlans tråkiga löparbandet funderade jag massor. Jag funderade delvis efter gårdagens föreläsning/seminarium på Cloetta med SISU, Linköpings Idrottsförbund (LIF) och Linköpings kommun.

Allvarligt talat. Vad är det som händer i vår stad för vår idrott? Varför har vår kommun börjat samarbeta så stort med ett förbund som arbetar på så låg nivå att jag blir mörkrädd? Nog för att jag tror att Lif en gång i tiden fyllt en funktion, men idag så fungerar riksidrottsförbundet bra. De lyssnar på sina medlemmar hela vägen, försöker nå mål med alla idrotter. Och framför allt de har musklerna att hjälpa föreningarna, framför allt de små och de som ber om hjälp. Det är ett system som uppenbarligen 70 idrotter vill ha.

LIF däremot. Med all respekt för människorna och för historiken, men varför?! Å jag sprang där på bandet och irriterade mig på att min kommun inte tagit reda på all bakgrund till hur verkligheten skulle fungera efter att kommunen bytt bidragssystem. För det måste väl ha varit så att okunskap spelar oss ett sprtt. Idrotten själv har inte bett om förändringen. Det är de starka individer i LIF som bett om förändringen.

Så vad är det som händer? Låt mig försöka förklara. I alla andra kommuner i Östergötland förutom Linköping fungerar det ungefär så här;

Din förening vill skicka någon eller några på ledarskapsutbildning. Utbildningen genomförs av SISU (som kan hyra in externa utbildare om behov finnes) eller av andra i din egna förening som ska utbilda yngre eller nyare ledare. Faktura kommer från SISU Östergötland men däremellan kommer ett bidrag från Riskidrottsförbundet. Detta betyder att din förening, fattig som rik, aldrig behöver ligga ute med pengarna. Ett mycket enkelt och väl fungerande system. Det finns ett minus, men det kommer vi till strax.

I Linköping fungerar det så här numera. Din förening vill skicka någon/några på ledarutbildning. De kan välja vilken utbildning de vill. När utbildningen är genomförd och betald av din förening har föreningen möjlighet att söka ett bidrag genom LIF. Maxbelopp per person är 4000 kronor/år och 20 000/förening och år. Fördel? Ja, jag kan gå vilken utbildning jag vill. Nackdel? Japp. Söka i efterhand är kass för föreningar med skral kassa. Det krävs en enorm process och pappershandlingar som ska samlas in och skickas in av någon på sin fritid, detta är tid som oftast inte finns.
Är du med? Jag talar inte om mer eller mindre bidrag för kommunens räkning. Jag talar om det system som finns i övriga Östergötland fungerar bra. Det som var knas i Linköping var helt enkelt att vi som kommun inte hade några krav på eller ens ett tydligt avtal med Östergötlands idrottsförbund och SISU. Där är haken.

Vad har konsekvensen blivit? Föreningar struntar nu i att söka ledarskapsbidrag. Det är ju bra, då sparar kommunen pengar, kan man tänka. Själv tänker jag konsekvensen för de föreningar som arbetar med barn och ungdomar saknar nu mycket av idrottens ledarskapsfilosofi. De lämnas mer nu vind för våg än vad de gjorde för två år sedan.
Jag tänker också på de föreningar som vill utvecklas och bidraga till målet ”Linköping Sveriges idrottsstad 2015” Linköpings kommun behöver dessa föreningar som för övrigt har fullt upp med att hitta idéer, utbilda och genomföra.

Att som kommun inte tänka konsekvens för föreningar i detta läge är bedrövligt. Här tar man istället ytterligare en vecka eller två av ideella föreningspersoners tid. Att söka bidraget kräver mer än många tror. Framför allt borde politiker vara medvetna om den problematiken.

Låt mig få be om att göra om och gör rätt. Jag vill verkligen när det blir dags för mig att vara med och bestämma i Linköping. Idrotten skapar möjligheter för sig själva och även för näringslivet. Det finns föreningar som idag tagit sig till nivåer där de idag omsätter några hundra miljoner och kan avlöna människor. Jag tycker det är otroligt bra av de alla som tar möjligheten och risken att försöka kunna leva på sin idrott.
Jag är stolt över de föreningar som lyckas behålla föreningskänslan och ändå fungera på marknaden. Och jag tror mig veta att det finns fler idrotter och föreningar som vill nå andra höjder, medan många är nöjda där de är, bara de ibland kan få en uns av uppmärksamhet. Att stötta någon innebär inte alltid pengar, jag anser att Linköping som kommun kan stötta idrotten mer. Idag har det blivit tvärtom, det vill jag ändra på efter valet 2010. Om jag får lov…

Så boka in den 19 maj på Scandic Frimurarhotell klockan 18.00 – då ska det diskuteras i paneldebatt med många av de ansvariga eller oansvariga, för att reda ut varför det ser ut som det gör i en stad som har visionen att bli Årets Idrottsstad 2015 och framför allt vilka behov har idrotten för att Linköping ska kunna nå den visionen.

Kram å Karma
Rebecka