Våga ta ställning även om hjärtat säger annat...

Ja, nu är det en intensiv tid i mitt liv igen. När det blir så här intensivt så har jag en förmåga att kasta in ytterligare aktiviteter som ska göras. Nästan som om jag hela tiden provar mig själv. Och min omgivning. Ha ha.
Men så länge jag är medveten om det så får det vara okej. Jag är däremot otroligt duktig på att ta tjugo minuter där och tretti där och enbart fokusera inåt. Andas, reflektera och acceptera.

Jag arbetar frenetiskt för att få ihop livet till den 19 mars. Klockan 18.00 är planen att släppa min vision, hem- och bloggsida och mycket annat som har med min personvalskampanj att göra. Ska bli så roligt! Det är inte lätt att skapa sig ett namn i politiken när man är ny. Men det är skoj. Och det underlättar en hel del. Tack gode Gud för alla goda människor som vill stötta och hjälpa mig att få bollen i mål.
Tänker mycket på det då det endast är möjligt att bevisa något var fjärde år. Undra om det är så här som OS-deltagarna tänker och förbereder sig. Finns det något samband mellan en blivande politiker och en skidskytt månne? Hur som helst så är det många spännande trådar som ska tvinnas samman denna februari månad.

Jag har funderat mycket på olika saker den senaste tiden. Tandvården är en fundering. Vad hände egentligen? När, vem och varför bestämdes det att tänderna ska särskiljas från övriga kroppen ur ekonomisk synvinkel? Jag fattar inget. Detta vill jag att landstinget tar sig en funderare över.

Jag har också funderat över liberalismen. Kan man bli så liberal i sin syn, alltså extremt liberal att det nästintill blir slapphet? Jag tror det. Jag tror att det många gånger handlar om att det är obekvämt att sätta ramar. Sverige är ur historisk synvinkel ett väldigt snällt land. Vi har sällan tagit ställning i debatter, av olika orsaker. Men vad blir konsekvensen av detta? I min värld blir det slappt. Det kan i och för sig handla om att vi människor föds utan att ha lärt oss rätt och fel, utan får värdera det själva längs med livets väg. För att förvirra ännu mer så vet ni att jag kräks på socialdemokraternas kartongväggar där det bara finns ett rätt och mängder med fel.
För att klara klartext. Det jag tänker på när det gäller slapphet så är det två saker. Det ena är när kulturer/religioner omskär sina barn. Och det andra är den omdiskuterade burkan.

1)Jag vill inte att vi ska omskära barn oavsett män eller kvinnor.
2)Burka i alla ära, men vad händer den dag när någon iklär sig en burka och begår mord och/eller rån? Får vi en annan inställning till att vi inte kan se hela människan då eller hur tänker vi då?

Dessa två frågor är för mig otroligt viktiga att vi tar ställning till. Inte för att det på något sätt berör mig personligen idag eller att jag har något emot det ena eller det andra. Jag känner människor som är omskurna alla har sin verklighetsbild av vad som är rätt eller fel. Och just av den olikhetsbilden vill jag att Sverige tar ställning mot omskärelse på barn. Det går att vänta till ett sådant beslut när man är
18 år.

När det gäller burkan har jag absolut inget emot burka som så, på andra, inte på mig själv. Jag ser eller har inte orsak för mig själv att dölja något så här vackert *ler stort* Skämt å sido.
Burkan betyder mycket för många människor och det har jag stor respekt för. Men jag har lyssnat på sjukvårdspersonal som är oroliga när de inte ser vem som kommer in på deras avdelning. Jag har talat med bankpersonal som reagerar, inte på burkan i sig, utan instinktivt kommer en signal om rån upp i hjärnbalken. Och skolpersonal som undrat vem det är som är och skriver provet.

Jag, Agneta Rebecka Gabrielsson, har förståelse för reaktionerna. De är sakliga och mänskliga.
Jag, Agneta Rebecka Gabrielsson kan försvara burkan till 110% med många väl grundade argument, men det är inte där mitt ställningstagande ligger för tillfället. Vi lever i ett av världens modernaste länder och vi är rädda för burkan, tror jag, för att den döljer. Den döljer så mycket av det som vi byggt upp och behöver se för att kunna våga leva i ett öppet samhälle.
Så länge vi inte har en genuin tillit till varandra så är det viktigt att våga se hela kroppsspråket och allt som hör till när vi tolkar det vi ser, hör och känner av när vi kommunicerar med varandra. Och den här genuina tilliten till varandra kommer nog inte infinna sig än på länge.

Och då kommer påståendet, ja, men hur ska vi kunna få kännedom och lärdom av något när vi förbjuder det? Ja, säg det. Det finns mängder med exempel där vi lär oss och tar lärdom, men ändå händer inget. Och det är ett tamt argument jag vet. Men jag vill faktiskt välja att lyssna på det rädda Sverige. Oavsett vad mitt hjärta säger…

Kram å karma
Rebecka