Idrottspolitikens mål är att ge möjligheter för flickor, pojkar och kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang samt att ge kvinnor och män positiva upplevelser av idrott som underhållning. 2008 kom riksdag och regering fram till att målen måste kompletteras med ett barnperspektiv. Låter det tråkigt? Fortsätt läs, det blir roligare längre fram
Grundstenen i detta folkhälsomål är att uppmuntra och ge möjlighet till motion och idrott. Trots detta har vi fler barn inaktiva än tidigare. Men var ligger problemet? Är det Riksidrottsförbundets, politikens eller näringslivets fel?
En partikollega, som jag aldrig träffat, Madeleine Sjöstedt, påstår i DN debatt att det är idrottsrörelsen så som i Riksidrottsförbundet, RF som misslyckats och att nå målet. Att det är stat och kommun som ger RF monopol på folkhälsopolitiken.
Jag hävdar å det bestämdaste att kvinnan har fel och inte gjort sin hemläxa ordentligt.
Madeleine Sjöstedt, idrottspolitiken handlar om så mycket mer än idrott. Folkhälsa handlar om så mycket mer än idrottspolitik. Idrott och folkhälsa har en större arena än så. När vi talar om Riksidrottsförbundet så talar vi om att engagera barn och unga i föreningslivet oavsett om de vill utöva en elit- eller breddidrott. Vi talar om att aktiveras i organisationens administrativa bitar eller bli funktionär på någon nivå.
Folkhälsopolitik ska genomföras av Folkhälsoinstitutet.
Idrottspolitik har flera syften medan Folkhälsoinstitutet har enbart målet att förbättra folkhälsan i Sverige. Dessutom är inte Riksidrottsförbundet en myndighet så som Folkhälsoinstitutet.
Idrottens Riksidrottsförbund i Sverige är en av tårtbitarna när det gäller folkhälsomålet. Att argumentera som Madeleine gör när hon säger att staten borde bryta monopolet och inte ge alla pengar till Riksidrottsförbundet och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål, är för mig fel, just för att RF inte har hela ansvaret för idrottsmålet eller folkhälsomålet.
DÄREMOT håller jag med Madeleine när hon säger att vi måste öka ekonomiska stödet till idrottsrörelsen. Och det är nu det blir spännande. Kommuner måste våga satsa på
idrottskulturen genom att bland annat vara med och riska/chansa på idrottsanläggningar och aktiviteter. Kommuner måste nätverka med idrottsrörelser på en helt annan nivå än idag. Vi måste prioritera äventyrsbad/simhallar och andra aktiviteter som inte har med tävlingsmoment att göra. Det behöver finnas bra och billiga lokaler för exempelvis dans, gym, yoga, bowlinghallar och andra idrotter som kan överleva oavsett ett medlemskap i RF eller ej. Här brister min egna kommun idag.
Jag håller med Madeleine att kommunerna måste ta sitt ansvar, skolan lika så. Men att ta från idrottens Riksidrottsförbund är en otroligt korkad och kortsiktig lösning. Konsekvensen av den handlingen skulle bli förödande. RF är en väl inarbetad organisation, som dessutom växer och bidrar mer än väl till regeringens idrottspolitiska och folkhälsomål. Att dra ner deras budget är orimlig i dagsläget.
Däremot behöver politiken satsa energi på att få upp intresset och lägga krav på skolan, vården och till och med näringslivet att ta sitt samhällsansvar gentemot folkhälsan.
Kommuner måste ta sitt ansvar för att folkhälsofrämjande aktiviteter får möjligheten och förutsättningarna att överleva dagens tuffa marknad. Här kan en rad exempel radas upp, bowlinghallar, racingbanor, tennishallar, islandsridning etc. Oavsett om de är medlemmar i RF eller ej så har deras överlevnad många gånger att göra med hyror, mark, miljölagar etc. HÄR måste kommunerna agera. Eller åtminstone ha en väl utarbetad policy och plan för hur kommunen vill agera i dessa frågor.
Det är modernt att prata om nätverkande idag. Men här om någonstans skulle nätverkandet fylla en viktig funktion. Jag upplever att idrotter sitter på sin egna kammare, politiker på sina, näringslivet på sina och de möts bara när ett pris, stipendier eller hyllning ska delas ut. Då vill alla vara där och sola i idrottens
glans. Men vägen dit och vägen efter?
Jag, Rebecka Gabrielsson, kommer att göra allt som står i min makt för att få samhället i stort att vilja satsa energi, tid och engagemang för idrotten, för folkhälsa mot ett mer aktivt samhälle. Låta politiken möta verkligheten och verkligheten möta politiken och tro på framtiden om ett bredare samarbete mot nya mål. TILLSAMMANS!
Kram å Karma
Rebecka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inlägg
Jag har i många år kämpat för barn och ungdomar med ADHD, Asperger, autism, dyslexi med mera. Många av dessa ungdomar har sämre motorik än andra barn. De som bara har ADHD, kan ofta bli duktiga på idrott och lagsporter.
SvaraRaderaJag har själv "diagnosen" Asperger syndrom, och hade usel motorik, när jag gick i grundskolan. När det var bollspel på idrottslektionerna, så var det aldrig någon som ville ha mig med i laget. Detta gjorde ju inte saken bättre, för hur ska man kunna träna motoriken, när man aldrig får vara med.
Det är inte så att dessa barn inte vill hålla på med idrott alls, men lagsporter passar sällan bra för dem. Många har en brist på serotonin i hjärnan. Serotonin bildas det mer av vid hård fysisk ansträngning. Vi har också brist på dopamin, som utsöndras när vi lyckas prestera något. Det ingår i hjärnans belöningssystem.
För några år sedan började jag träna ett gäng ungdomar på inlines och skateboard i en ramp utomhus, i min hemkommun. Jag var då själv under utredning för Asperger. Jag insåg rätt snabbt att många av ungdomarna som kom till rampen, var just ungdomar med ADHD och liknande. Det var de som inte fick vara med i någon annan gemenskap. De som inte platsade i fotbolls- eller hockeylagen.
Jag fick ihop några föräldrar, och vi bildade förening, med syftet att söka bidrag. Detta för att vi skulle kunna få en mer regelbunden verksamhet inomhus, så att vi inte var så beroende av väder och årstider. Det visade sig dock vara rätt hopplöst att få bidrag.
Riksidrottsföbundet konstaterade att det inte fanns något skateboard eller inlinesförbund, så därifrån kunde vi inte räkna med några pengar.
Allmäna Arvsfonden betalar bara ut projektpengar för sådant som inte är ordinarie verksamhet, och att bygga skateramper för skateåkare anses ju vara en del av den ordinarie verksamheten, så inga pengar därifrån heller.
Vi försökte också med Ungdomsstyrelsen och med att få privata företag att sponsra oss. Vi fick inte en spänn.
Om man verkligen vill göra något för folkhälsan, så bör det satsas på att det byggs fler ställen som Fryshuset, med skatehall och kanske klätterväggar. Dessa ungdomar dras som flugor till dessa sporter, för här kan de vara sig själva, och alla åker på sina egna villkor.
På köpet kommer de att få lättare med koncentrationen i skolan (vilket innebär sparade pengar). Det blir färre elever som spårar ur i skolan, och i förlängningen färre ärenden som hamnar på socialens bord.
Deras föräldrar slipper gå i väggen, för att de kämpar för sina barn dagligen. Det blir lite avlastning för dem.
När jag körde denna träning, så hade vi lyckats fånga upp de flesta av de ungdomar, som kommunen ansåg som ligister.
Det finns all anledning att satsa på dessa ungdomar. De kan bli en tillgång för samhället, istället för att bli en belastning. Ett bättre liv för dem och deras föräldrar, samt sparade pengar för samhället.
Jag ser bara vinnare, om man satsar en del på dessa ungdomar.
Min ide är att det skall gå att i huvudsak ersätta gymnastiken i skolan med "riktig" träning i någon ordentlig sport. Att vissa i praktiken inte får delta i undervisningen är ju helt sjukt. Jag känner igen det från min skoltid.
SvaraRaderaDaniel, du är en av de jag har in tankarna när jag säger att kommuner måste satsa/engagera/skapa förutsättningar utanför riksidrottsförbundets målbild. det ena förtar inte det andra, men idag verkar kommunen strunta i helhetsbilden. Jag tar med mig din verklighet in i min *ler*
SvaraRaderaErling, du får mer än gärna utveckla din idé. Jag ser nämligen att det finns skolor som arbetar just så som du kortfattat beskriver, men vet inte om det är så du tänker dig verkligheten...
Kram på er främlingar *ler stort o tacksamt'
Rebecka
Jag har ingen aning om exakt hur Erling tänker, men jag har mina aningar.
SvaraRaderaIstället för att alla ungdomar tvingas ha skolidrott, där alla ska vara med och göra samma saker, så kan t.ex några bli medlemmar i ett fotbollslag. Detta skulle vara obligatoriskt, och skolan ska kunna begära intyg på att de deltar i någon sportaktivitet.
För de ungdomar som det inte passar med lagsporter, så kan de börja träna kampsport eller något annat. Denna träning skulle kunna ske på eftermiddag, efter skolan.
Om man tar bort skolidrotten, så blir det färre lektioner i veckan, och ungdomarna skulle kunna träna sina idrotter lite tidigare, i anslutning till skoldagen, istället för att de ska ha fotbollsträningen efter middagen på kvällen. Men tiden på dygnet spelar inte så stor roll. Om några tränar fotboll på kvällen, så gör det inget, så länge de kan styrka att de deltar i denna aktivitet. Alla ungdomar skulle kunna få chansen att prova på många olika sportaktiviteter, så att de hittar någon som passar just dem.
En del kommer snabbt fram till att fotboll var inget för mig, och så provar man nästa.
Det kanske inte var exakt så Erling tänkte, men jag är väl ingen tankeläsare heller ;-)
En annan fördel är att skolan inte behöver ha en massa utgifter för gymnastiksalar och redskap. Lägg den kostnaden på kommunen, så kan flera föreningar dela på de resurserna.
Den där idén gillar jag - filar vidare ett tag och har du ett ännu mer konkret och korrekt förslag så får du gärna maila det till mig. Annars filar jag ihop något utifrån mina egna tankar blandar med dina och vips så kanske vi har något...
SvaraRaderaDin idé skulle verkligen kunna få bort flera av de problem som idag existerar på elevers och föreningarnas bekostnad.
Hörs snart igen
//Rebecka
Just nu har jag inget mer konkret förslag. Det var en idé jag fick, när jag läste Erlings kommentar, så den var helt ogenomtänkt. Jag är bra på att spåna idéer, men det tar ju ett tag innan de mognar.
SvaraRaderaNu var ju inte detta min idé kanske. Jag vet inte om det var exakt så Erling tänkte, men jag får nog ge honom äran för denna idé i alla fall.
Det vore skojigt om du filade vidare på idén. Skolidrottens vara eller inte vara, försvaras ofta med att ungdomarna behöver röra på sig, så att de inte blir för stillasittande.
Om man får med alla ungdomar i idrottsföreningar, som delvis eller helt bekostas med skattemedel (istället för att de betalar skolidrotten) så kanske fler barn får råd att träna hockey, skateboard eller andra sporter, som en del föräldrar inte har råd med.
Alla föräldrar har inte råd att köpa en skateboard för 2000 spänn. Hjälm och övriga skydd kostar ytterligare 1000-2000 spänn.
När jag tränade ett gäng ungdomar på inlines, runt 2001, så var det en mamma som sa att det kostade ca 200 spänn varje lördag, för att hennes son skulle få åka. Detta var utöver kostnaden för utrustningen. Det var resor till och från Fryshuset (vi bor 6 mil ifrån), inträde på Fryshuset, samt pengar till mat och dryck för hela dagen. Vi åkte vid 10-tiden varje lördag, och kom ofta hem runt 21-tiden.
Det tar ca 1,5 timmar att ta sig dit, så det blev ingen träning i veckorna, så det behövs fler sådant runt om i förorterna. De som bor i närförorterna kan åka till Fryshuset, men inte vi som har så lång resväg.
Man behöver inte ha skatehall i varenda by. Om vi fick ihop en här i Nynäshamn, där jag bor, så är jag rätt säker på att vi skulle få hit en del åkare från ett par av grannkommunerna också.
Det blir fler idrotter att välja bland, och inte bara de klassiska skolidrotterna, som inte fungerar bra alls för vissa elever.
Det var inte bara vid lagsporterna som det gick dåligt för mig i skolan. När alla andra hoppade 120-130 i höjd, så snubblade jag över ribban, trots att läraren sänkte den till 90 cm. Det känns rätt förödmjukande att vara med om det inför resten av klassen. De blev också irriterade, eftersom de fick vänta längre pga att ribban skulle sänkas för att jag ändå skulle misslyckas, och sedan höjas igen.
Jag kan inte se att det finns någon vinnare på att ha det så.
Ja, jag tycker skolorna skall vara fulla med aktiviteter och kurser och att eleverna i samråd med lärare och föräldrar skall kunna göra vad de vill, och om jag var lärare eller förälder så skulle jag nog normalt försöka få eleverna att hålla på med minst en ordenlig sport, som t ex fotboll.
SvaraRaderaProblemet med fotboll är att vissa ständigt hamnar utanför.
SvaraRaderaDet sägs ju att fotboll är bra för att barn ska lära sig samarbeta. Dock är det en del som inte får vara med, som inte platsar i laget. Vad är det för teamwork och laganda?
Jag ser bättre samarbete mellan ungdomarna i skatehallen på Fryshuset, trots att det är en individuell sport. Är det någon som är mindre duktig, så kan de fråga de som kan mer. Jag har aldrig sett någon som inte fått hjälp. Jag har aldrig varken sett eller hört att någon inte platsar. Alla får vara med, och alla åker efter sina egna förutsättningar.
Vissa kanske lär sig ett visst trick på skateboard efter några få försökt. Andra får öva i flera månader, innan de klarar tricket. Vissa ber om hjälp, andra försöker klara det på egen hand. De som ber om hjälp får det. De som vill klara det själva får göra det.
När någon som slitit länge, för att lära sig ett nytt trick, till slut klarar av det, så får han uppskattning från alla andra åkare, även de riktigt duktiga. Jag har sett åkare som är otroligt duktiga, som "applåderar" en åkare som har övat länga på ett för dem mycket enkelt trick.
Det är lite grann som om en duktig matematiker ser killen som slitat som ett djur i månader med sjuans gångertabell, och ger beröm när han klarar det. Hur ofta händer sådant inom fotbollen? Killen som hade svårt hade ju hunnit bli petad ur laget långt innan han hunnit med halva sjuans gångertabell.
Ingen ont om fotboll, för de som är duktiga, men en folksport som passar för samtliga är det inte.
Jag brukar ofta jämföra sosse-Sverige med just ett fotbollslag. Alla hemlösa, missbrukare och andra i utanförskap, är de som blivit petade från laget Sverige.
Jag hämtade ju fotboll från Dig, det är ju bara ett exempel.
SvaraRaderaJag har beskrivit en massa ideer om skolan på min blogg. Kortfattat skall man börja tidigt. Normalt lär man sig hela färdigheter, riktiga arbetsuppgifter. Man praktiserar och jobbar parallellt i riktiga företag. Man kan lära sig vad man vill. Man skall kunna ha sitt första riktiga arbete redan strax efter puberteten, och skall sedan kunna växla mellan arbete och utbildning hela livet tills man tycker att man vill gå i pension. Alltså, jag ser att det normalt innebär korta utbildningar vid yrkesbyten och utbildning parallellt med arbete.
Jag tror inte sista ordet är sagt i denna fråga, uppenbarligen väcker det frågor, tankar om lösningar, rätt och fel är ju alltid olika för olika individer. Och där i ligger den springande punkten för mig. Vårt samhälle måste få tillåtelse att vara flexiblare i skola, vård, omsorg och ur fler myndighetsperspektiv. DET är för mig jätteviktigt. Och att vi som människor inte lägger större värderingar i andras behov och lösningar.
SvaraRaderaDin idé Erling om arbete parallellt med utbildning låter otroligt spännande.
Jag låter tankarna och idéerna vandra vidare så ser vi var det hela landar inom kort.
Kram o Karma
Rebecka
Inom kort kanske är lite att ta i. Jag tror nog att förslaget kan behöva en hel del slipning först. Det där var inget jag hade tänkt igenom egentligen. Jag skrev det direkt efter att ha läst Erlings kommentar.
SvaraRaderaDet finns nog rätt många frågor som måste diskuteras, som t.ex om det helt eller delvis ska skattefinansieras, och i så fall är det stat, landsting eller kommun, som ska bära den kostnaden?
Om detta bidrar till en bättre folkhälsa, så minskar landstingets kostnader för sjukvård. Fler ungdomar kan få en bättre skolgång, och färre får diagnoser som ADHD och liknande. Detta sparar pengar för kommunerna. Om färre hamnar i missbruk och kriminalitet, så är det en sparad slant för staten.
Det finns många som kan spara pengar på att man gör bra saker, och kanske ska de dela på kostnaderna för detta. Sparar de mer pengar än det kostar? Det finns mycket att räkna på.
Jag vet i alla fall att när, jag för några år sedan, tränade ett gäng ungdomar på skateboard och inlines i ramp, så var det rätt många av dem som kom till oss, som hade problem i skolan. Det var många ungdomar med ADHD och liknande. Jag vet att en del av dem skärpte till sig i skolan.
Tyvärr kunde vi inte fortsätta med den verksamheten, och då fick kommunen stora problem. Ett 20-tal ungdomar spårade ur rätt rejält med missbruk och annat. Skolan hade svikit dem, och när vi la ner verksamheten, så svek ju vi också. Jag ville inte göra det, men jag hade inget val då.
Vi sökte pengar på flera håll, men fick inte en krona. Jag fick betala en del ur egen ficka, men det hade inte fungerat i längden. Jag är inte direkt någon miljonär.