Satsa på kultur och idrott även i kristider

Allvarligt talat, vad skulle hända på riktigt om vi bara drog in kultur och idrottsbidragen runt om i Sverige? Finns det idag ett annat system som skulle få svensk kultur och idrott att växa? Till att börja med behöver vi separera kultur och idrott, därefter måste kultur, idrott, näringsliv, skola och politik få samma bild av respektive verklighet. För detta krävs tid och energi, men det är för mig att satsa i rätt rikting.


Socialdemokraternas Leif Pagrotsky skrev för en tid sedan i GP att han var irriterad på Alliansens sätt att drar ner på kultur och fritids bidrag. Han menar att vi är tvungna att värna musiken, litteraturens, konstens, och filmens roll i svåra tider. Han tillsammans med Monica Haider (S) menar att ” människor ska inte bara överleva” Jag kan hålla med de båda socialdemokraterna i mycket av det de skriver i sin debattartikel, men det är så förbannat lätt att säga när man sitter i opposition. Eller som när jag lyssnade på ett samtal mellan Tommy Ekstrand och Göran Persson, då sitter Persson och berättar att politiken måste satsa på idrotten och hur viktig exportvara det är. Likaväl som hur viktigt det är att få hit stora arrangemang. Där sitter han och har mage att berättar hur viktigt det är. Men hallå!!!! Hur många år har inte Göran och hans Socialdemokraterna haft på sig?!

Vad är det jag vill då? Jag tycker ju att både kultur, fritid och idrott är viktigt, för att inte glömma folkhälsa. Men ska vi försöka vara ärliga. Har verkligen skolan, kulturen, politiken, näringslivet och idrotten i varje kommun samma bild av verkligheten, så som medborgarna upplever det hela? Jag tror inte det. Visst är vi uppe i en kris, men nu måste vi samlas tillsammans och se vad vi kan göra med de medel vi har. Mr. Pagrotsky har rätt i en sak när det gäller kriser, det är att vi behöver fånga upp känslan i samhället för att kunna tolka, förmedla och förstå efter krisen, analysera och komma ihåg när allt är över. Och detta görs ofta inom musik, böcker, film, teater och konst. Visst ökar barnens behov av idrotts- och kulturaktiviteter. Men jag bara undrar varför, varför kan vi inte vi föräldrar, syskon, barnen själva, vuxna, tonåringar, gamla, ja alla individer som ser att de kan dra ett strå till stacken, göra det och göra lite mer?

Jo, så här tror jag. Vi människor som vuxit upp i Socialdemokraternas låda tror och förväntar oss att samhället bara ska lösa allt åt oss. Vi har blivit fartblinda och tror att samhället ska fixa idrotten och kulturen utan att blinka. Men jag tänker så här. Idag vill mycket ha mer och många familjer är beredda att betala för att slippa hjälpa till på sina barns aktiviteter eller sina egna. Och klubbarna och föreningar få ta mer och mer betalt. Ibland enbart för att hyror höjts och fastighetsägarna inte ser den ekonomiska konsekvensen för kultur- och idrottsföreningarna. Detta kommer att bidra till att det blir klyftor mellan idrotter och kulturella arrangemang, men handen på hjärtat. Det är det redan, nu utgår jag enbart kring ekonomiska klyftan. De sociala klyftorna och grupptillhörigheten är något annat som jag inte vet om det är politikens ansvar…

Hurusom. Pagrotsky menar att det viktigt att vi håller ihop. Och det är han inte ensam om att tycka. Alexander Bard talar också om gemensamma krafter när förändringar ska uppstå. Och varför jämför jag dessa två småväxta killar i detta blogginlägg? Jo, någonstans vill vi alla att vi ska samarbeta, men bara när det är något som är viktigt. För Pagrotsky, Bard, mig eller den som har makten i respektive kommun, förening eller parti. Det intressanta är att jämföra Bards och Pagrotskys sätt att samarbeta. Bard, precis som jag, ser att det måste komma från individerna som går ihop tillsammans. Pagrotsky vill att det är politiken som ska ta initiativet. För mig får det en annan konsekvens om politiken gör det. I Bards värld är det dock enklare att gå ihop i gemensamma aktiviteter. Där har vi den interaktiva världen som snabbt, enkelt och tydligt kan få genomslag i åsikter. När det gäller en aktiv, fysisk handling är det idag lite tuffare.

För dagens unga moderna familjer är det självklart att det finns idrottsanläggningar, simhallar, fritidsgårdar och musikskolor. I en tid då folkhälsans betydelse för såväl den enskilde som för samhället blir det allt tydligare att idrott och friluftsliv tar ett gemensamt ansvar, om de vill. Vi lever i en brytningstid, då möjligheten att förstå och tolka vår samtid och framtid genom böcker, konst, musik och film är avgörande för en kreativ utveckling. Pagrotskys lösning är att kultur och fritid är självklara områden för offentliga satsningar.

Jag tror att vi måste sätta oss tillsammans och titta på hur vi vill ha det. Än en gång, verkligheten, skolan, kommuner, idrottsutövare, kulturnissar och näringslivet har inte samma verklighetsbild. Det är dags att vi får det.

Visst vill vi se skattesänkningar och det blir någonstans på välfärdens bekostnad. Men vi kan inte låta allt bli att ta ett individuellt ansvar för samhället. Skola och idrott har mycket gemensamt, tänk om de kunde börja samarbeta över gränserna.
Det kan inte bara vara skattepengarnas ansvar att kultur och idrott ska existera. Det måste gå att tänka nya banor och det gör vi först den dagen när alla inblandade aktörer börjar samarbeta mot och för samma mål.

Kram och Karma

Rebecka