Attityd

Hur förbannat svårt kan det vara att ge någon ett leende? Det kostar absolut ingenting, men ger så mycket mer tillbaka. Har inte människor någon form av självinsikt? Är så trött på människor som sitter på höga hästar och försöker föra någon form av härskarteknik genom någon fornnordisk ledarskapsteori. Vakna alla tjuriga och börja le! Hur svårt kan det va?

Phu, det var skönt. Men ärligt talat, jag är matt på människor som glömmer bort att deras sätt påverkar andra. Jag blir alldeles matt när jag tänker på ledare som pekar med hela handen och inte överhuvud taget tänker på steg två, tre och fyra i en sådan kommunikation. Hur inspirerad blir du när du just lämnat ifrån dig en idé eller en tanke och mottagaren fnyser lite, kanske inte ens tittar på dig eller frågar med noll uttryck i ansiktet; hur menar du nu?

"Hitta motivationen så leder jag dig" är ett motto som är rätt enkelt att använda när man ska försöka vara leda andra. Då läggs ansvaret på båda att jag ska vara motiverad och ledaren ska göra sitt jobb och leda på rätt väg. Inte tyket eller otrevligt, för det motiverar ingen.

Varför jag gnäller om detta? Du anar inte hur många människor jag sprungit på de senaste två veckorna, som försöker trycka ner mig eller andra. Och detta ser jag mer eller mindre över allt i grupper, universitet, idrott, politik. Ingen är väl direkt vaccinerad mot otrevliga människor?!

Min lösning? Ja, när jag får chansen att bestämma, så ska ett ämne till in i skolan. SJÄLVINSIKT eller KOMMUNOLOGOI - tro mig. Vi måste börja lära oss vår spegelbild.

Själv avspeglar jag en otroligt oengagerad Rebecka med koncentrationssvårigheter när jag träffar grupper som inte tillåter högt i tak. Det blir för smalt för mig. Jag försöker, men jag blir tystare. Inte tyst, men tystare.
Och när jag själv leder är jag otroligt tillåtande. Alla får komma till tals, ingen behöver sitta inne med kommentarer eller åsikter. Givetvis styr jag med en järnhand, men oftast med ett leende. Och det funkar. Det kan bero på att jag nio gånger av tio ger förutsättningarna först, ramarna. Då vet gruppen. Men sen har jag ju även lärt min hjärna att tänka...

Nä, nu får det vara färdiggnällt för denna gång. Ville bara göra dig uppmärksam på att jag är medveten. Men nu ska jag pyssla det sista med min uppsats om kommunala bolag, sen ska jag äta lunch med en tjej som jag vet kommer pigga upp mig och ge mig massor av energi.

Men glöm inte bort att ditt sätt att vara påverkar en eller flera oavsett vilken grupp du är i. Oavsett om du är chef, snickare, lärare, politiker, sjuksköterska eller advokat. Din attityd påverkar.

Kram å Kharma
Rebecka

Planerar kommunala bolag

Vilken morgon. Om det fortsätter så här så undrar jag var resten av dagen ska ta vägen. Allting har varit så lugnt och skönt. Brasan var tänd när jag kom upp ur sängen, sonen tog på sig, packade väskan, fixade frukt och var så där perfekt som i en reklamfilm. Mina önskade möten har blivit bekräftade och nu har jag massor att göra inför de första mötena. Möten som jag verkligen inte trodde skulle bli av.

Två möten kan jag tyvärr inte dela med mig till er utav än. Men tro mig, när allt ligger på plats är ni de första som ska få veta. Men snälla, håll tummarna åt mig. Hitta gärna fler tummar.

Men idag ska jag sitta och planera hur kommunala bolag kan, bör, ska, se ut utifrån politiska ideologier. Mycket spännande att jämföra alla partiers ideologier med new public management-teorin.
Ett problemet är att kommunala bolag ser sig som bolag och inte hybridbolag och politikerna i styrelserna är....bolagiserade eller politiserade, de glömmer också bort att de är hybrider, så att säga.
Men vad säger politiken? Handlar allt om pengar? Jag återkommer så snart jag kan. I mitten av januari ska jag presentera mina resultat. Och givetvis får ni veta först.

Så nu har jag inte tid att mysa längre. Dags att sätta igång och jämföra.

Kram å Kharma

Rebecka

Zlatan o Gabbe på näthinnan

Idag blev det inte mycket politik. Ingenting vågar jag nog påstå. Nä, förresten, Jens kom förbi och då pratade vi politik. Eller vi pratade Mona Sahlin. Sen pratade vi om varför inte Folkpartiet i LKPG vågar ta plats i media. Men utöver det så var det mest att jag gjorde saker tillsammans med min underbara man och vår goa son.

Morgonen började så mysigt med adventsfrukost. Pepparkakor, julmust, ädelost, tomtegröt, vörtbröd, färska frallor, skinka, senap - ja allt som hör, för oss, adventsfrukost till. Johannes sov, hade varit ute igår. Amanda pratade om hur spännande hennes dag skulle bli. Anders o jag planerade att fixa i trädgården, ved skulle bäras in och lite blommor skulle fram.

Vid två var det dags att packa innebandyutrustningen och ta sig till KFUM-hallen. Gabbe & co skulle spela tre matcher. Och så de spelade! De ägde hallen! Vid ett av målen ställde sig halva hallen upp. Det var såååå fint spelat. Lag 63 vann alla sina matcher.

Klockan 19 var glöggen varm och lussebullarna bakade och tv:n stod på. Barcelona spelade mot Real Madrid. Och så stolta vi är över Zlatan. Han fullkomligt ägde han åxå. Precis som min goa son gjorde tidigare idag. Vad hade vi gjort utan alla dessa stjärnor inom idrotten?! Ikväll när jag somnar så vet jag att jag har både Zlatans och Gabbes mål på näthinnan...

Kram o Kharma
Rebecka

Fnissrocken

Idag har jag haft fnissrocken på mig. Hur härligt som helst. Först stod jag på torget och talade politik med Folkpartiet. Det var många känningar på stan idag. Det blev en salig blandning av politik, catching-up-snack och kallprat. Därefter tog jag på mig fnissrocken och åkte iväg.

Så vi fnissade. Vi busade och hade en så roligt stund. Vi gjorde inget farligt. Inget som polisen tar oss för, men det var spännande ändå. Helt oskyldigt, men ändå så skyldigt. Vi ville berätta för Anders när vi kom hem, men vi fnissade så mycket att han förstod ingenting.

När kvällen började infinna sig började bullbaket. Jag fattade ingenting baka bullar klockan åtta en lördag kväll. Men vem bestämmer rätt och fel? Inte jag. Ni ville baka så baka skulle ni. Men lite då och då under kvällens gång kunde vi två bara titta på varandra och börja fnissa igen och ingen annan förstod än vi två, det var magi.

Kram o Kharna
Rebecka

Lugn dag

Idag hade jag och min man strukit ett sträck i våra respektive kalender. Vi hade bestämt oss för att bara vara och göra sånt vi ville. Vi började morgonen med en härlig frukost med vår yngsta son, därefter körde Anders honom till skolan. Vi hade lovat varandra att inte öppna våra datorer idag. Det löftet hade vi båda brutit redan klockan nio.

Men bara att få vara tillsammans utan att egentligen umgås är också ett sätt att umgås. Anders satte på lite mer kaffe. Vi skrev och svarade på mail. Slötittade på tv samtidigt. Klockan elva bestämde vi oss för att åka och ta elva-kaffe på stan. Vi hamnade på IKANO. Sen fick vi för oss att shoppa. Och oj vad vi shoppade. Vi lämnade Tornby och Ikea vid tre. Då längtade vi efter våran Gabbe så vi åkte och hämtade honom. En ny fika på Ekohomens köpcentrum och både Anders, Gabbe och jag njöt av en ovanlig vardag.

Väl hemma igen bestämde vi oss för att bara göra det vi ville. Gabbe ville pyssla, det gjorde vi. Anders satte upp lite ljusstakar på väggen. Det blev fint. Vi drack mer kaffe. Johannes kom hem och strax därefter kom Janne och hälsade på. Alltid lika trevligt med spontanbesök.

Nu sover Johannes, Gabbe och Anders. Själv sitter jag här och njuter av att vi tog hand om varandra idag. Känner en märklig känsla av att börja julpyssla. Gabbe frågade mig idag vad han skulle göra med en av tomtarna jag ställde fram. Jag svarade honom; ingenting, det är ett julpynt. Gabbes motfråga blir; vad är julpynt?
Då gick det upp för mig att vi har aldrig julpyntat i hans nioåriga liv. Och jag kommer inte överdriva i år, men lite mer än vanligt får det nog bli.

Var rädd om dig!

Kram o Kharma
Rebecka

Nästa steg

Igår åkte jag berg-och-dalbana. Jag mådde lite illa. Känslomässigt. Berg-och dalbanan var inte på riktigt. Känslorna var riktiga. Folkpartiet i Linköping hade sitt nomineringsval till kommunfullmäktigelistan igår. Det var spännande att se hur föreningen och människorna i föreningen fungerade i ett skarpt åsiktsläge.
Idag skriver jag till alla er som vill veta hur det gick för mig i det demokratiska samhälle innan listorna är satta. De listor som ligger ute i valet i september 2010.

Min man var med. För att inte få honom att somna engagerades han till att vara rösträknare, det var kul att se. Och det var väl tur att han fick den uppgiften, annars hade han varit tokigt irriterad eller så hade han som sagt, valt att somna. Men det var också roligt att se mig själv försöka återställa rättvisan, kanske inte under mötet, då lät jag spelet ha sin gilla gång. Jag hade gjort min hemläxa så gott det gick. Jag visst inte spelreglerna och ingen hade riktigt berättat förutsättningarna för mig. Jag lärde mig mycket om mig själv, om andra och om föreningen som ett lag.

Att politik oavsett parti, förening, organisation eller företag är lite märkligt är ingen nyhet. Grupp som ska handskas med mål utifrån organisation, individer med olika ambitionsnivåer kombinerat med kometens. Förvirring uppstår, som vi vet, när det finns missnöje, oavsett grupp. Missnöjen kan bero på flera olika saker, svagt ledarskap eller flera ledare. Detta får konsekvenser i form av skitsnack, dåliga resultat eller både och. Därefter bildas det ännu mer grupper i gruppen etc. Därefter, om vi bott i Frankrike, uppstår strejk.
Men nu bor vi inte i Frankrike och igår lärde jag mig som sagt, massor. Jag såg att det fanns ett visst missnöje. Denna gång upplevde jag att massan var missnöjd med valberedningens förarbete och det resultat som presenterades. Det ska bli kul att se hur nästa ledare tacklar detta.
Hurusom, det jag lärt mig om min egna förening den här hösten är….jag väljer ordet spännande. Och jag vet att mina partivänner har självdistans och en enorm kompetens, så ingen kommer att ta saker personligt. Jag tror att alla som känner sig förbigångna eller har fått större förtroende vet att det handlar om att Folkpartiet vill ha en förändring i vision och mål. Då behövs även förändring av individer.
Sen är det väl dags för alla inblandade att rannsaka sig själv. Vad gjorde jag som var bra för att få förtroendet och hur ska jag förvalta det eller vad gjorde jag för att tappa förtroendet och hur ska jag göra för att få tillbaka det.

Men nu ska vi tala om mig. Vad hände? Jo, enlig provvalet och de förutsättningar som jag inte riktigt hade koll på, skulle jag hamna på plats sju på kommunfullmäktigelistan. Valberedningen, som inte har pratat med mig, flyttade ner mig till en elfte plats. Varför vet jag inte, men kan misstänka att jag varit för duktig och inte bör kunna vinna någons förtroende på mina 17 månader i partiet. Men jag vet inte, bara spekulationer. Men de som lade sin röst på mig i provvalet visade sitt missnöje. Nu nominerades jag till plats sju, en omröstning uppstod och oj, jag fick flest röster. Vilket betydde att jag hamnade på plats nummer sju igen. Ordningen var återställd. Stort tack - nu börjar jobbet.

Hur det kändes?! Stolt, glad, adrenalinkick och en smula nervös. Jag kommer absolut att göra mitt allra bästa för att förvalta föreningens förtroende. Långtifrån fullärd, men jag vet att de som har mer erfarenhet av Linköpings stadshus och spelet i kommunfullmäktige kommer att stötta mig, lära mig och låta mig utvecklas till den politiska spelare jag vill vara. Och de kommer med spänning ta emot eller rata mina idéer om maktförändringen i Alliansen. Men jag är ödmjuk inför uppgiften.

Nu börjar nästa steg att få väljarnas förtroende. Undra om det är enklare, svårare eller om det räcker att jag är mig själv? Ja, ja, det är väl bara att sätta igång och göra hemläxan i marknadsföringen och varumärkesstrategin.
Lycka till Rebecka – jag är duktigt stolt över mig själv så här långt. GRATTIS och må Gud vara med mig på resten av vägen också. Mohahahah!

Kram o Kharma
Rebecka

Satsa på kultur och idrott även i kristider

Allvarligt talat, vad skulle hända på riktigt om vi bara drog in kultur och idrottsbidragen runt om i Sverige? Finns det idag ett annat system som skulle få svensk kultur och idrott att växa? Till att börja med behöver vi separera kultur och idrott, därefter måste kultur, idrott, näringsliv, skola och politik få samma bild av respektive verklighet. För detta krävs tid och energi, men det är för mig att satsa i rätt rikting.


Socialdemokraternas Leif Pagrotsky skrev för en tid sedan i GP att han var irriterad på Alliansens sätt att drar ner på kultur och fritids bidrag. Han menar att vi är tvungna att värna musiken, litteraturens, konstens, och filmens roll i svåra tider. Han tillsammans med Monica Haider (S) menar att ” människor ska inte bara överleva” Jag kan hålla med de båda socialdemokraterna i mycket av det de skriver i sin debattartikel, men det är så förbannat lätt att säga när man sitter i opposition. Eller som när jag lyssnade på ett samtal mellan Tommy Ekstrand och Göran Persson, då sitter Persson och berättar att politiken måste satsa på idrotten och hur viktig exportvara det är. Likaväl som hur viktigt det är att få hit stora arrangemang. Där sitter han och har mage att berättar hur viktigt det är. Men hallå!!!! Hur många år har inte Göran och hans Socialdemokraterna haft på sig?!

Vad är det jag vill då? Jag tycker ju att både kultur, fritid och idrott är viktigt, för att inte glömma folkhälsa. Men ska vi försöka vara ärliga. Har verkligen skolan, kulturen, politiken, näringslivet och idrotten i varje kommun samma bild av verkligheten, så som medborgarna upplever det hela? Jag tror inte det. Visst är vi uppe i en kris, men nu måste vi samlas tillsammans och se vad vi kan göra med de medel vi har. Mr. Pagrotsky har rätt i en sak när det gäller kriser, det är att vi behöver fånga upp känslan i samhället för att kunna tolka, förmedla och förstå efter krisen, analysera och komma ihåg när allt är över. Och detta görs ofta inom musik, böcker, film, teater och konst. Visst ökar barnens behov av idrotts- och kulturaktiviteter. Men jag bara undrar varför, varför kan vi inte vi föräldrar, syskon, barnen själva, vuxna, tonåringar, gamla, ja alla individer som ser att de kan dra ett strå till stacken, göra det och göra lite mer?

Jo, så här tror jag. Vi människor som vuxit upp i Socialdemokraternas låda tror och förväntar oss att samhället bara ska lösa allt åt oss. Vi har blivit fartblinda och tror att samhället ska fixa idrotten och kulturen utan att blinka. Men jag tänker så här. Idag vill mycket ha mer och många familjer är beredda att betala för att slippa hjälpa till på sina barns aktiviteter eller sina egna. Och klubbarna och föreningar få ta mer och mer betalt. Ibland enbart för att hyror höjts och fastighetsägarna inte ser den ekonomiska konsekvensen för kultur- och idrottsföreningarna. Detta kommer att bidra till att det blir klyftor mellan idrotter och kulturella arrangemang, men handen på hjärtat. Det är det redan, nu utgår jag enbart kring ekonomiska klyftan. De sociala klyftorna och grupptillhörigheten är något annat som jag inte vet om det är politikens ansvar…

Hurusom. Pagrotsky menar att det viktigt att vi håller ihop. Och det är han inte ensam om att tycka. Alexander Bard talar också om gemensamma krafter när förändringar ska uppstå. Och varför jämför jag dessa två småväxta killar i detta blogginlägg? Jo, någonstans vill vi alla att vi ska samarbeta, men bara när det är något som är viktigt. För Pagrotsky, Bard, mig eller den som har makten i respektive kommun, förening eller parti. Det intressanta är att jämföra Bards och Pagrotskys sätt att samarbeta. Bard, precis som jag, ser att det måste komma från individerna som går ihop tillsammans. Pagrotsky vill att det är politiken som ska ta initiativet. För mig får det en annan konsekvens om politiken gör det. I Bards värld är det dock enklare att gå ihop i gemensamma aktiviteter. Där har vi den interaktiva världen som snabbt, enkelt och tydligt kan få genomslag i åsikter. När det gäller en aktiv, fysisk handling är det idag lite tuffare.

För dagens unga moderna familjer är det självklart att det finns idrottsanläggningar, simhallar, fritidsgårdar och musikskolor. I en tid då folkhälsans betydelse för såväl den enskilde som för samhället blir det allt tydligare att idrott och friluftsliv tar ett gemensamt ansvar, om de vill. Vi lever i en brytningstid, då möjligheten att förstå och tolka vår samtid och framtid genom böcker, konst, musik och film är avgörande för en kreativ utveckling. Pagrotskys lösning är att kultur och fritid är självklara områden för offentliga satsningar.

Jag tror att vi måste sätta oss tillsammans och titta på hur vi vill ha det. Än en gång, verkligheten, skolan, kommuner, idrottsutövare, kulturnissar och näringslivet har inte samma verklighetsbild. Det är dags att vi får det.

Visst vill vi se skattesänkningar och det blir någonstans på välfärdens bekostnad. Men vi kan inte låta allt bli att ta ett individuellt ansvar för samhället. Skola och idrott har mycket gemensamt, tänk om de kunde börja samarbeta över gränserna.
Det kan inte bara vara skattepengarnas ansvar att kultur och idrott ska existera. Det måste gå att tänka nya banor och det gör vi först den dagen när alla inblandade aktörer börjar samarbeta mot och för samma mål.

Kram och Karma

Rebecka

Bara för att den är så söt...

Läs och le lite åt verkligheten från ett annat perspektiv.


En liten pojke frågar sin far:
-Far, jag ska skriva en uppsats i skolan. Får jag ställa dig en fråga?
-Självklart min son, fråga på!
-Vad är politik, far?
- Tja... i politiken finns det 5 folkgrupper:

1) befolkningen
2) regeringen
3) den ekonomiska makten
4) arbetarklassen
5) landets framtid

-Jag förstår inte far... Kan du förklara det för mig?
-Ok, jag använder vårt hem som exempel. Jag tjänar pengarna till det här gemensamma hushållet, alltså är jag den ekonomiska makten. Din mor administrerar och använder pengarna, hon är alltså regeringen. Vi ser efter dina behov. Du är alltså befolkningen. Din lillebror är landets framtid, och hans barnflicka är arbetarklassen. Förstår du det, min son?
- Mer eller mindre...

Om natten vaknade den lille pojken av att lillebrodern grät. Pojken gick upp för att se vad det var som var fel, och han upptäckte att lillebrodern hade bajs i blöjan. Han gick in till föräldrarnas sovrum där modern sov tungt. Så han gick till barnflickans rum, men genom nyckelhålet såg han fadern i gång med att "fixa" barnflickan. Eftersom de inte reagerade på att han knackade på dörren, gick han tillbaka till rummet och sov vidare.

Nästa morgon sa pojken till fadern:
-Nu tror jag, att jag förstår vad politik är.
-Strålande, min son! Försök att förklara det för mig med dina egna ord.
-Jag tror, att det är så här: Medan den ekonomiska makten knullar arbetarklassen, snarkar och sover regeringen, befolkningen blir fullständigt ignorerad, och landets framtid står i skit upp till halsen.

Kram å Karma

Rebecka

Utan idrotten stannar Sverige

Idrottspolitikens mål är att ge möjligheter för flickor, pojkar och kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang samt att ge kvinnor och män positiva upplevelser av idrott som underhållning. 2008 kom riksdag och regering fram till att målen måste kompletteras med ett barnperspektiv. Låter det tråkigt? Fortsätt läs, det blir roligare längre fram

Grundstenen i detta folkhälsomål är att uppmuntra och ge möjlighet till motion och idrott. Trots detta har vi fler barn inaktiva än tidigare. Men var ligger problemet? Är det Riksidrottsförbundets, politikens eller näringslivets fel?
En partikollega, som jag aldrig träffat, Madeleine Sjöstedt, påstår i DN debatt att det är idrottsrörelsen så som i Riksidrottsförbundet, RF som misslyckats och att nå målet. Att det är stat och kommun som ger RF monopol på folkhälsopolitiken.
Jag hävdar å det bestämdaste att kvinnan har fel och inte gjort sin hemläxa ordentligt.

Madeleine Sjöstedt, idrottspolitiken handlar om så mycket mer än idrott. Folkhälsa handlar om så mycket mer än idrottspolitik. Idrott och folkhälsa har en större arena än så. När vi talar om Riksidrottsförbundet så talar vi om att engagera barn och unga i föreningslivet oavsett om de vill utöva en elit- eller breddidrott. Vi talar om att aktiveras i organisationens administrativa bitar eller bli funktionär på någon nivå.
Folkhälsopolitik ska genomföras av Folkhälsoinstitutet.
Idrottspolitik har flera syften medan Folkhälsoinstitutet har enbart målet att förbättra folkhälsan i Sverige. Dessutom är inte Riksidrottsförbundet en myndighet så som Folkhälsoinstitutet.
Idrottens Riksidrottsförbund i Sverige är en av tårtbitarna när det gäller folkhälsomålet. Att argumentera som Madeleine gör när hon säger att staten borde bryta monopolet och inte ge alla pengar till Riksidrottsförbundet och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål, är för mig fel, just för att RF inte har hela ansvaret för idrottsmålet eller folkhälsomålet.

DÄREMOT håller jag med Madeleine när hon säger att vi måste öka ekonomiska stödet till idrottsrörelsen. Och det är nu det blir spännande. Kommuner måste våga satsa på
idrottskulturen genom att bland annat vara med och riska/chansa på idrottsanläggningar och aktiviteter. Kommuner måste nätverka med idrottsrörelser på en helt annan nivå än idag. Vi måste prioritera äventyrsbad/simhallar och andra aktiviteter som inte har med tävlingsmoment att göra. Det behöver finnas bra och billiga lokaler för exempelvis dans, gym, yoga, bowlinghallar och andra idrotter som kan överleva oavsett ett medlemskap i RF eller ej. Här brister min egna kommun idag.
Jag håller med Madeleine att kommunerna måste ta sitt ansvar, skolan lika så. Men att ta från idrottens Riksidrottsförbund är en otroligt korkad och kortsiktig lösning. Konsekvensen av den handlingen skulle bli förödande. RF är en väl inarbetad organisation, som dessutom växer och bidrar mer än väl till regeringens idrottspolitiska och folkhälsomål. Att dra ner deras budget är orimlig i dagsläget.

Däremot behöver politiken satsa energi på att få upp intresset och lägga krav på skolan, vården och till och med näringslivet att ta sitt samhällsansvar gentemot folkhälsan.
Kommuner måste ta sitt ansvar för att folkhälsofrämjande aktiviteter får möjligheten och förutsättningarna att överleva dagens tuffa marknad. Här kan en rad exempel radas upp, bowlinghallar, racingbanor, tennishallar, islandsridning etc. Oavsett om de är medlemmar i RF eller ej så har deras överlevnad många gånger att göra med hyror, mark, miljölagar etc. HÄR måste kommunerna agera. Eller åtminstone ha en väl utarbetad policy och plan för hur kommunen vill agera i dessa frågor.

Det är modernt att prata om nätverkande idag. Men här om någonstans skulle nätverkandet fylla en viktig funktion. Jag upplever att idrotter sitter på sin egna kammare, politiker på sina, näringslivet på sina och de möts bara när ett pris, stipendier eller hyllning ska delas ut. Då vill alla vara där och sola i idrottens
glans. Men vägen dit och vägen efter?

Jag, Rebecka Gabrielsson, kommer att göra allt som står i min makt för att få samhället i stort att vilja satsa energi, tid och engagemang för idrotten, för folkhälsa mot ett mer aktivt samhälle. Låta politiken möta verkligheten och verkligheten möta politiken och tro på framtiden om ett bredare samarbete mot nya mål. TILLSAMMANS!

Kram å Karma
Rebecka

Första riksdagslistan i mitt liv!

Eleven is the 5th smallest prime number. It is the smallest two-digit prime number in the decimal base; as well as, of course, in undecimal (where it is the smallest two-digit number). It is also the smallest three-digit prime in ternary, and the smallest four-digit prime in binary, but a single-digit prime in bases larger than ten, such as duodecimal, hexadecimal, vigesimal and sexagesimal. 11 is the fourth Sophie Germain prime, the third safe prime, the fourth Lucas prime, the first repunit prime, and the second Good prime. Although it is necessary for n to be prime for 2n − 1 to be a Mersenne prime, the converse is not true: 211 − 1 = 2047 which is 23 × 89. The next prime is 13, with which it comprises a twin prime. 11 is an Eisenstein prime with no imaginary part and real part of the form 3n − 1. Displayed on a calculator, 11 is a strobogrammatic prime and a dihedral prime because it reads the same whether the calculator is turned upside down or reflected on a mirror, or both.

Och jag, jag står som nummer elva på den lista som representerar Östergötland. Känns hur, om jag får fråga?! Första riksdagslistan i mitt liv!
Känns bra. Riktig bra till och med. Totalt behöver jag hitta runt två/tretusen kryss så kan jag hamna på första plats. Och du vet vad det skulle innebära...

Kommunikation, engagemang och kunskap i rätt laganda kommer leder Folkpartiet framåt mot framtiden. Jag vill att Folkpartiet återtar makten som det statsbärande och ledande partiet, där vi åter står för visionerna och drömmarna för medborgarna.

Kryssa tjejen på 11 plats till Riskdagslistan i Östergötland,säger hon ödmjukt...


KRAM å KARMA
Rebecka Gabrielsson

Fler skattebetalare, trots min liberala grundvärdering

Nu sitter du kanske och funderar på hur tänker hon nu?! Vad är det för smart idé för att få fler skattebetalare? Jag misstänker än en gång att tanken slagt någon tidigare och av den orsaken bör det finnas en hake med min teori. Men låt mig prova den och se vad du tycker.

Lastbilar, husbilar och annan tung trafik sliter enormt på våra vägar i Sverige. Och jag förundras varje vecka över att vi, vi som i Sverige, tillåter all utländsk tyngre trafik på våra vägar UTAN att de behöver betala vägskatt! Varför?

I min enkla lilla värld bör vi skapa vägtullar på E4 och E6 för att kunna underhålla våra fina Europavägar genom Sverige.

När jag talade med några lastbilschaufförer om problemet höll de med mig, jag som trodde de skulle vara helt emot. De förklarade för mig att ett problem som uppstår med detta att inte utlandsregistrerade fordon behöver betala skatt är att de åkerier som tar in polska eller andra utlandsregistrerade lastbilar. Dessa åkerier undviker skatten helt och hållet. Och frågan är hur bra det är för våra svenska vägar?

Jag vet inte, jag är absolut inte någon expert, men när jag tänker lite och sen lite till, så får jag ändå inte ihop ekvationen. Det måste finns någon orsak till varför vi inte redan har vägskatt på utlandsregistrerade tyngre fordon. Kanske du kan förklara?!

Var rädd om dig, varandra o andra

//Rebecka