Landstinget i ett nötskal

Är det inte dags nu att mentaliteten i Landstingspersonalen förändras? Är det inte dags att lägsta nivån i Landstingets regi lyfter sig några snäpp och börjar möta 2009 års servic och krav från sina patienter? Jag bara undrar.

Igår träffade jag en kvinna, Pia, som lidit något enormt de senaste åren pga en axel. Jag har följt Pia i fem år och jag kan därför säga att, trots att jag inte levt med hennes smärta varje dag. Har jag sett hur hon kämpat på många plan.

Igår blev jag riktigt irriterad och frågade Pia om jag får skriva och berätta om hennes erfarenhet av svensk sjukvård. Vill du bli irriterad? Läs då vidare.

En snabb recension av Pias axel. För fem år sen hade Pia ont. Fick ett träningschema som hon följde, tro mig, till punkt och pricka. Kämpade i ett år. Hjälpte inte. Började sina första kortisonsprutor. Hjälpte för studen. Fortsatte träna...allt som landstingsdoktorn sagt. Blev värre. Gick en dag i annat ärende till företagsläkaren, som samtidigt tog en titt på axeln. Säger att hon inte ska träna - det är en förslitningskada. Praktiska grejjer fixas och Pia får en operationstid. Nu har det gått 3½ år! Pia anser ändå inte att axeln läker som den ska. Gnäller lite till sin landstingsläkare. Läkaren säger att det är som det ska - ger henne kortisonsprutor. Efter 6 månader hjälper inte ens dessa sprutor. Pia har ont. Går en dag till en privatläkare. Dom röntgar axeln och ser direkt att nyckelbenet inte ligger som det ska och säger; vill du kan vi operera dig på måndag.
Pia ser med stora ögon på privatläkaren och säger; "nej, jag tar mina plåtar och går till min landstingsläkare"

Nu ringer Pia till sin landstingsläkare och berättar om plåtarna och säger att det ska tydligen bara vara att operera. NU kommer det värsta!
Svaret Pia får i telefonen är: så kan vi inte göra, först måste du få en remiss till röntgen. Sen ska en läkare titta på röntgenplåtarna och sen måste du vänta på en operationstid, kan ta 3-6 månader.
Pia svarar häpet: men jag sitter med plåtarna här - kan ingen titta på dom nu?
Repliken lyder: nä, det fungerar inte på det sättet.

Pia är inte sjukskriven för sin axel. Har endast varit sjukskriven då hon opererade sig första gången för förslitningsskadan. Pia skulle lätt kunna sjukskriva sig för sin skada, men det ligger inte i hennes natur eller åsikt att vara sjukskriven OM du inte måste.

Pia väljer nu att ringa tillbaka till privatläkaren och bokar en operationstid. Tre dagar senare är hon opererad och mår redan samma dag bättre. Ont, men ändå nöjd och 25 000 kronor fattigare.

Vad som retar mig är flera saker:

1) attityden från landstinget
2) Pia betalar skatt för att få sjukvård
3) Pia köper en operation och betalar skatt en gång till?
4) Varför kan inte Landstinget bli bättre än privatvården?

Det som jag glädjs åt är att Pia inte sjukskrivit sig någon gång! Men alla är inte som Pia, på gott och ont. Vad hade inte hennes sjukskrivning kunnat kosta?

Nä, det är inte alltid de sjuka som ser till att kostnaderna inom sjukvården är hög. Kolla in effektiviteten, attityden och mentaliteten hos de som arbetar inom vården. Kan inte de kolla hur privatvåden gör och göra det ännu bättre?

Jag tänker så här. Tandvården kunde - då borde landstingets övriga avdelningar också kunna! Eller?! Rätta mig gärna om du anser att jag har fel!
Och givetvis; ingen regel utan undantag. Jag vet att det finns avdelingar inom landstinget som är underbara! Men jag tror att vi kan hitta en majoritet av underbara avdelningar istället för tvärtom! Vad tror du?

//Rebecka