Kameror ger grundtrygghet och vi blir mer demokratiskt fria.

Jag är en liberal människa och jag har en liberal grundinställning till livet och vågar ändå påstå att kameror ger en grundtrygghet och därmed blir vi mer demokratiskt fria. Många av mina partikamrater hävdar raka motsatsen. Varför är inte svårt att svar på, men ligger det någon sanning i mitt påstående?

Det finns en strävan efter trygghet hos oss alla. Kanske är det den först känsla vi försöker åstadkomma så fort vi blir ansvariga över människor. Jag tänker på föräldrarna som vill skapa trygghet i sin familj, chefen som vill skapa trygghet i sin arbetsgrupp och skolan som vill skapa trygghet för sina elever och lärare.

Du är fri när du är trygg eller du känner trygghet när du är fri. Inget är rätt och inget är fel. Men i ett samhälle där inte alla utgår ifrån det goda så har vi idag tappat en del av tryggheten. Ta de människor, oavsett kön, oavsett sexuell läggning, oavsett ålder, men som inte vågar ge sig ut på gatorna när det börjat skymma för att de är rädda för att bli skadade. Är den människan fri, trygg eller känner den någon form av trygghet? Jag kan ta fler exempel med personen som driver ett företag som ideligen får det sabboterat eller skolorna som får sina lokaler vandaliserade och vem betalar? I slutändan är det alltid du och jag. Skattepengarna eller på grund av höjda priser på varorna eller högre försäkringspremier.

Mitt påstående om att kameror ger grundtrygghet och därmed blir vi mer fria är för mig en stor sanning idag 2009. År 1988 hade jag inte hållit med om det, för då var det en annan grundinställning till individen från samhället och staten. Vi skulle alla stöpas i samma form och var någon annorlunda var de inte alltid välkomna. Känns det igen idag, så vill jag lova att det var värre förr. Vi hade också en känsla av ”storebror ser dig” inmatat i ryggen. Staten kontrollerade dig, så du inte skulle göra något som inte staten gillade.

Idag handlar det inte längre om staten. Idag handlar det om att de människor som inte vill rätta in sig i ledet utan skapar oreda, utgifter, slagsmål och mord det är de människor vi måste kolla upp och bevaka.

Jag bor i en stad där tre mord har begåtts inom, i princip på dagen, fem år. Jag bor i ett land där två ministrar mördats. Tack vare kameraövervakning fick polisen tag i Anna Linds mördare. Det fick mig att känna mig tryggare. TACK!

Jag har besökt Monaco och där kryllar det med kameror. Och det kändes konstigt, men väldigt bra. I mitten av veckan var det roligt, jag vinkade och dansade till kamerorna i slutet av veckan tänkte jag inte på det mer än vid några enstaka tillfällen. Men det är där...

I London har de ett ännu mer utvecklat kamerasystem, dit kanske vi kommer kanske inte. Men min personliga integritet vill ha kamera – jag känner mig mer kränkt av att bli kränkt utan kamera än jag känner mig kränkt av att bli kränkt utan kamera. I alla fall när olyckan är framme och det är den på tok för ofta.

Kanske handlar kameror inte om personlig integritet, kanske handlar det bara om vilken inställning du har till övervakning. Jag är för kameraövervakning för idag 2009 litar jag på staten, det gjorde jag inte när det var den röda röran som skulle ha kontroll på kamerorna.

Sanning eller ej? Ja, det är min sanning och kanske delar du den med mig, fundera en stund, vem är det du tänker på när du säger ja eller nej till kamera...

//Rebecka