En vanlig lördag

Idag har jag haft en sån där go dag, du vet när allt bara flyter på och du bara njuter av allt som händer och sker. Solen lyste, tvättade bilen med min goa son, åt en härlig frukost med styvdottern och städade huset med alla tre barnen runt omkring. Var på stan och mysade med en väninna, målade naglarna på Kicks Tornby och tog en fika med mig själv och en god tidning. Åt middag hos några goda vänner. Tittade på Körslaget och diskuterade skolmaten. Skulle åka hem för att packa inför Italienresan, då hände det.

Jag och min son sa hej då till våra vänner och går sjungandes och dansandes mot vår bil. Jag sätter nyckeln i låset och vips åker rutorna ner och nyckeln sitter fast i dörren. Jag får sonen att springa tillbaks till våra vänner. Själv står jag och försöker lirka ur nyckeln, livrädd för att den ska gå av.

Min vän, som är en otroligt händig man, kommer och försöker lirka ur nyckeln han också. Inget händer. Jag provar att ringa till Jourhavande låssmed. Han vill att jag betalar 3000 kronor kontant, men han tar inte hand om bilar på jouren. Jag blir så där gått tjurig, exakt som en tioåring kan bli bara för att det inte blir som man själv vill.

Jag ringer nu till Assistansservice. Han börjar fråga massa saker. Jag svarar. Min plan var att de kunde köra till mina vänner garage så kunde låssmeden ta hand om låset på dagtid. Assistanskårens killar, som förövrigt kom från Norrköping, hade inte alls någon lust att köra min bil till något garage. När de kommer till min bil sätter de igång att lirka. Jag blir nervös att de ska bryta av nyckeln. Jag skulle inte oroa mig sa dom. Jag gjorde det ändå.

Strax efter får ena killen ut nyckeln ur låset. Jag blir urglad, så där glad att jag kramar honom i rena farten. Han blev glad.

När jag frågar hur jag ska göar rätt för mig frågar han om jag har kontanter? Nä sa jag, synd sa killen från Norrköping, annars hade du kunnat trolla undan 400 kronor. Undra hur han tänkte där?! Jag berättade att jag vill bli politiker. Nu skrattade båda två och hoppade in i sin bergningsbil. Jag fattade ingenting.

Nu sitter jag i min fotölj och försöker smälta dagen. Mycket hände och Anders är i ett soligt Italien. Jag åker dit på måndag. Ska bli riktigt trevlig att få lite sol i ansiktet. Rom är en stad för sig, jag bara älskar den. Men fram tills dess ska jag fundera på varför killarna från Assistanskåren skrattade....

KRAM Å KARMA

Rebecka