En enkel lösning

Skulle möta en väninna för att äta en thailunch. Det var sådär gott kyligt, men solen lös varm. Gick igenom parken vid kyrkan och ser en kvinna med en tonårstjej gå lite framför mig. När kyrkogången tar slut, är det som en trottoarkant ner mot nästa nivå av gången. Denna gång syntes inte för alla löv som trillat ner från träden.

Tonårstjejen snubblar ner för kanten och ramlar exakt så där fult som du aldrig vill trilla och absolut inte i officiella samanhang. Hon får ont. Kvinnan som gick jämte henne hjälper henne upp. Jag springer fram för att se vad jag kan göra, liksom kolla hur det gick. Det enda hon svara mig är att det gick bra och att hon inte såg kanten. Jag förstod henne.

Jag lyfter luren och ringer till Linköpings kommuns växel. Blir kopplad till "miljö" och får vänta i exakt 8 minuter innan jag blir framkopplad. Åtta minuter är lång tid när du väntar i en telefonkö. Väl framme hos en otroligt snäll och trevlig kommuntjej berättar jag om löven och hur kanten inte syntes och tjejen som ramlade och att någon borde kratta eller blåsa bort dem. Hon höll givetvis med och skulle skicka dit någon som hade den arbetsuppgiften.

Där och då kände jag att det hade varit mycket enklare om jag bara kunde messat in mitt problem och sen hade någon läst messet och antingen ringt upp för att få ett förtydligande eller löst problemet. Nästa gång hade jag kanske sett en trasig lampa
längsmed cykelvägen och messat in problemet. Det hade varit enklare på något vis att hjälpa kommunen. Ni vet när vi sitter och kör bil och ser att ett gräs vuxit sig för högt. Tänk att där och då bara slänga ett mess. En enkel lösning med många härliga konsekvenser. Jag ska nog skicka in ett medborgarförslag. Men först ska jag ta bort kvällsmaten från köksbordet och ställa in disken i maskinen. Sen ska jag utforska just medborgarförslag...

Kram o Karma

Rebecka